I en tid när förskoledebatten främst handlar om valfrihet och pedagogiska modeller, är det lätt att glömma att barnomsorgen inte byggdes ut för sin egen skull, utan för att mammorna skulle kunna arbeta. Utan förskolan hade Sverige knappast haft den högsta kvinnliga sysselsättningsgraden inom EU, vilket i sin tur gör att svenska kvinnor är ekonomiskt självständiga och kan styra över sina liv.
Därför är förskolan den viktigaste jämställdhetsreformen sedan rösträtten, vilket inte betyder att den är färdigutbyggd. Ett självklart löfte från en feministisk regering bör vara att i dag, på internationella kvinnodagen, påbörja lagstiftning om rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, så att alla mammor kan arbeta heltid och försörja sina barn.
För trots att nästan 40 procent av arbetskraften arbetar på kvällar, nätter och helger, är det frivilligt för kommunerna att erbjuda barnomsorg på dessa tider. 2012 uppgav så många som var fjärde förälder, enligt en LO-rapport, att de inte kunde arbeta heltid på grund av förskolans öppettider. Bristerna drabbar framför allt ensamstående mammor, som kommunalanställda Anna Andersson, vars ansökan om barnomsorg på lördagar och söndagar har avslagits två gånger (Arbetarbladet, 28/2).
Det håller inte. I alla fall inte om vi vill ha service som sjukvård, omsorg och handel så gott som dygnet runt. Det vill säga tjänster som ofta utförs av lågavlönade kvinnor som behöver arbeta heltid för att få ekonomin att gå ihop – särskilt om de är ensamstående.
Precis som utbyggnaden av barnomsorgen på 70-talet och maxtaxan på 90-talet, kommer den välbehövliga satsningen på nattis att kosta, vilket till stor del bör finansieras genom en uppräkning av maxtaxan. En avgiftshöjning på ett par hundralappar påverkar vare sig viljan eller möjligheten att arbeta. Det gör däremot frånvaron av barnomsorg obekväm arbetstid.