På måndag går hemmafrubidraget – förlåt, vårdnadsbidraget – i graven. Sveriges skadligaste och mest bakåtsträvande bidrag, som i praktiken går ut på att skattefinansiera hemmafruar, kommer äntligen att upphöra.
Allt prat om småbarnsföräldrars valfrihet till trots – vårdnadsbidraget har inte fört någonting gott med sig. Det har motarbetat såväl jämställdheten och integrationen som arbetslinjen, till förmån för bidragslinjen och stereotypa könsroller.
Inte ens en av tio som använder subventionen är män. Kvinnor med låg utbildning och svag förankring på arbetsmarknaden är kraftigt överrepresenterade, precis som kvinnor som är födda utomlands.
I stället för att stödja de människor som mest av alla behöver hjälp med att få in en fot på arbetsmarknaden, styr kommunernas vårdnadsbidrag utsatta grupper i rakt motsatt riktning, vilket är direkt skadligt för integrationen.
Den nyanlända mammans intåg på arbetsmarknaden försenas om hon är hemma med bidrag och barnens språkinlärning blir lidande om de inte går i förskola.
Frågan är alltså inte om vårdnadsbidraget bör avskaffas, utan varför alliansregeringen, som gjorde arbetslinjen till religion, inte tog fighten och satte stopp för Kristdemokraternas hemmafrulinje. Att föräldraförsäkringen används för att föräldrar ska kunna vara hemma under barnets första år är en sak. Att betala ut ett bidrag som minskar incitamenten för att arbeta är något annat. Bidrag som syftar till att få folk att stanna hemma borde vara otänkbart för alla som vill minska arbetslösheten och utanförskapet.
Därför är det bara att välkomna att vårdnadsbidraget sent omsider förpassas till historien. Det enda som är trist är att det behövs en rödgrön regering för att upprätthålla den delen av arbetslinjen.