När partiledarna samlades i SVT:s Agenda för höstens första partiledardebatt, var det i ett nytt politiskt landskap. 50 timmar före sändningen hade det parlamentariska läget framstått som någorlunda stabilt. Men när Kristdemokraterna på fredagen lämnade decemberöverenskommelsen (DÖ), och snabbt följdes av övriga allianspartier, föll de senaste tio månadernas politiska bygge som ett korthus.
Brytningen är inte oansvarig i sig. Däremot bör man ha en idé om vad som ska hända efter sortin, innan man säger tack och hej. Det har inte Alliansen, även om framför allt Folkpartiet sträcker ut handen över blockgränsen, med förbehållet att S dumpar MP och V.
Inviten välkomnades av statsminister Stefan Löfven (S), som inte gör någon hemlighet av att DÖ inte var hans förstahandsval för att lösa förra årets turbulens. Däremot fastslår han – föga förvånande – att någon regeringsombildning inte står på agendan, trots att det sannolikt är vad som kommer att hända, om inte i år, så innan mandatperioden är slut.
För även om allianspartierna i princip har lovat att regeringens budget ska gå igenom i riksdagen i december, har ingen meddelat hur de ska agera nästa och nästnästa år. Däremot är det knappast troligt att de borgerliga partierna bryter DÖ för att köra på som om ingenting har hänt. I så fall kommer Alliansen först att ha tillbringat nästan tio månader i limbo och sedan ytterligare tre år utan reellt inflytande, för att efter valet 2018 inte ha en chans att få skörda decemberöverenskommelsens fördel: att utan problem kunna bilda en alliansregering i minoritet.
Det betyder att de kommande åren mycket väl kan gå i precis den riktning som Stefan Löfven vill: mot mitten och mot en splittring av Alliansen. För man får inte glömma att DÖ är ett arv efter Fredrik Reinfeldt, som syftade till att hålla samman Alliansen, bevara blockpolitiken och knuffa Löfven i knäet på Jonas Sjöstedt (V).
I förlängningen innebär alltså DÖ-döden troligtvis även blockpolitikens död. FP-ledaren Jan Björklund sa till och med rakt ut att samarbeten kan gälla ”alla allianspartier eller delar av dem”.
Därför är det inte särskilt konstigt att Gustav Fridolin (MP) var ovanligt icke-konfrontativ i debatten – det starkaste angreppet var mot Jonas Sjöstedt om Vattenfalls kolgruvor – utan valde att påminna om flera samarbeten mellan regeringen och oppositionen. Här vände han sig särskilt till Jan Björklund, som snabbt har tagit på sig den blocköverskridande ledartröjan – en central och sannolikt inflytelserik roll under de närmaste åren.
För inte ens de värsta DÖ-hatarna har än så länge någon som helst anledning att fira med champagne. I stället är det dags att kavla upp ärmarna och fylla termosen med kaffe. Nattmanglingarnas underbara tid är inne.