Inget enskilt land har lyckats stoppa de våldsbejakande islamisternas framfart.
Det konstaterade Hans Brun, terrorexpert och forskare vid Kings College, nyligen vid ett seminarium i riksdagen om hotet från Islamiska Staten.
Det är inte förvånande att ingen hittills har lyckats. Terrorism må vara billigt, Al Qaidas dåd den 11 september 2001 kostade bara tre miljoner kronor, men det är desto mer kostsamt att stoppa terrorn.
Och det är inget som något land kan göra på egen hand.
Det krävs inte bara lokal och nationell kompetens utan även globala åtgärder för att kunna hejda terroristerna.
På lokal nivå krävs väl genomtänkta preventiva åtgärder. Just nu utvecklas kommunala strategier på ett fåtal svenska orter och vissa har redan påbörjat arbetet, däribland Göteborg, varifrån de flesta svenska jihadister kommer.
Men det har tagit på tok för lång tid. Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism och deltagare vid seminariet, menar att ett betydande problem är att kommunerna själva inte vill erkänna att problemet finns. Förebyggande arbete är bra men det behövs inte här, är mångas inställning.
På den nationella nivån behöver frågan om utvidgad lagstiftning lyftas. Det krävs en bredare debatt om vilka metoder som kan tänkas vara acceptabla för att förhindra terrorister från att begå attentat eller ansluta sig till striderna i Mellanöstern.
Är indragande av terrormisstänktas pass en lämplig åtgärd? Bör det gå att återkalla medborgarskapet ifall de har stridit för en terroristorganisation?
Frågorna är allt annat än enkla. Det krävs noggranna avvägningar mellan integritet och säkerhet, men frågorna måste besvaras fort.
Kanske är uppoffringarna i form av personlig integritet och rättssäkerhet alldeles för stora. Möjligtvis behövs andra lösningar.
Oavsett vad slutsatsen blir måste frågorna diskuteras. Sett till befolkningsmängd är Sverige ett av de länder i Europa som har flest medborgare som har stridit för Islamiska Staten. Om vi låter bli att agera utsätter vi såväl oss själva som omvärlden för fara.
Det behövs även åtgärder på den internationella arenan. Turkiets flathet gentemot IS är ett betydande problem.
Det är allmänt känt att den som vill strida för Islamiska Staten måste ta vägen via Turkiet. Därför har Turkiet också makten att stoppa dem som vill ansluta sig till IS, men det ligger inte i den turkiska presidenten Erdogans intresse.
Han har inget emot att se på medan Islamiska Staten slår ned Assadregimen i Syrien medan minoriteter, däribland kurder, mördas och flyr från sina hem.
Omvärlden, Sverige inräknat, måste öka pressen på Turkiet för att förhindra att fler tar sig över gränsen för att mörda och tortera.
Ifall utvecklingen ska kunna stävjas krävs en bredare debatt om hur Sverige ska möta hotet från den våldsbejakande islamismen. Annars riskerar problemen att bli än större.