I veckan gick kriget i Syrien in på sitt femte år. Sedan utbrottet har minst 220 000 människor dödats, cirka 700 000 skadats och över elva miljoner tvingats fly.
Det som började med fredliga demonstrationer, och krav på frihet och demokrati, har utvecklats till en konflikt som FN beskriver som ”världens största humanitära katastrof”. I dag märks striden i hela regionen: Barn dödas, familjer splittras och unga flickor gifts bort eftersom föräldrarna inte kan försörja dem.
Dessutom har spänningarna blivit alltmer komplexa. Frihetskampen har övergått i ett religiöst krig, där länder som Iran, Qatar och Saudiarabien finns i bakgrunden. Numera slåss rebellerna både mot regimen och Islamiska Staten, IS, och inte ens alla rebeller vet exakt vem de strider mot eller hur slutmålet ser ut (P1-morgon, 16/3).
Parallellt försöker IS radera regionens historia, i en räd som Unesco kallar för ”kulturell rensning” och som ”saknar motstycke i historien” (Dagens Nyheter, 24/12-2014).
Finns det något slut på eländet? ”Någon gång, men det är väldigt svårt att se det slutet just nu. Det är ofattbart blodigt.”
Orden är Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Katja Magnussons och analysen ligger i linje med andra bedömares.
Det har gått ett år sedan FN:s säkerhetsråd utlovade förstärkningar. Sedan dess har situationen förvärrats och förra veckan kritiserades FN och världssamfundet av ett 20-tal hjälp- och rättighetsorganisationer, som önskar fri lejd för att kunna hjälpa offren.
Dessutom vill de att FN ska se till att parterna sätter sig ner och hittar en lösning, exempelvis genom att komma överens om lokala vapenvilor och ett stopp för vapenleveranser.
Önskemålen är milt uttryckt lättare att framföra än att verkställa. Samtidigt måste FN försöka. Inte minst för att det inte finns några bättre alternativ.