I juli skrev Migrationsverket upp årets prognos för antalet ensamkommande flyktingbarn till 12 000. Det ställer omedelbara krav på landets kommuner, som ansvarar för boende, skola och omvårdnad.
För att underlätta föreslog socialdepartementet i måndags att även staten ska kunna driva boenden och sedan tidigare finns planer på att upprätta nya former av stödboenden (TT 24/8). Båda förslagen är varmt välkomna.
För även om dagens situation är ansträngd kan mottagandet, om det hanteras rätt, bli en win-win-situation. De nyanlända är i regel inga passiva offer, utan handlingskraftiga individer, som har goda förutsättningar att som vuxna betala tillbaka vad de får under sina första år i Sverige.
Det är en slutsats man kan dra av två nyutkomna SNS-rapporter, skrivna av forskare vid Stockholms universitet.
De viktigaste uppgifterna är att de unga männen har arbete i högre grad än de unga kvinnorna, att de som bor i Stockholm har ett försprång framför dem som bor i övriga landet och att de som rest hit ensamma snabbare kommer i arbete än de som anlänt tillsammans med sin familj.
Det senare beror sannolikt på att det krävs stor driftighet av en minderårig för att klara resan från Asien eller Afrika på egen hand.
Sammantaget besitter alltså de ensamkommande flyktingbarnen en stor inneboende potential som inte får slösas bort.
Att flyktingmottagande primärt är en humanitär insats, där ett rikt land som Sverige bör ta ett stort ansvar, betyder inte att vi ska försvåra för människor att skaffa sig en egen försörjning eller låta mottagandet kosta mer än nödvändigt. Därför är det centralt att alla krafter jobbar åt samma håll.
De som kommer hit när de är i övre tonåren behöver intensivundervisning i både svenska och övriga kärnämnen, och därefter möjlighet till praktik och yrkesutbildning.
Väl ute på arbetsmarknaden jobbar majoriteten i dag inom yrken som inte kräver längre utbildningar, vilket understryker vikten av att placera flyktingbarn i storstäder och tillväxtorter där det finns fler jobb som inte kräver tidigare arbetslivserfarenhet.
Den devisen gäller för övrigt alla som har svårare än genomsnittet att ta sig in på arbetsmarknaden. Inte minst många nyanlända i arbetsför ålder.
Därför kan den som värnar ett generöst flyktingmottagande inte låta ideologiska skygglappar hindra framväxten av enklare arbeten.
Exempelvis får många kvinnor sina första anställningar inom vården och tjänstesektorn, och den rödgröna regeringens planerade halvering av rut-avdraget gynnar varken de ensamkommandes eller någon annans inträde på arbetsmarknaden.
Det bör Socialdemokraterna och Miljöpartiet ha i åtanke när de förhandlar fram sin budgetproposition som presenteras i september. Ensamkommande flyktingbarns framtid är viktigare än ideologiskt käbbel.