Det är lätt att få intrycket att Sverige just nu genomgår en stor förändring. Att Migrationsverkets senaste flyktingprognos kommer att ändra samhället i grunden.
Sanningen är dock att Sverige redan har förändrats. Inte bara från att vara ett tämligen homogent samhälle ur etnisk och religiös synvinkel, utan från ett land med gemensamma referensramar, där majoriteten såg på samma tv-program, hade samma grundutbildning, åt samma mat och hade semester ungefär samtidigt, till ett land där vi gillar olika.
Vi sållar själva i medieutbudet, väljer skola och förskola, gör medvetna kostval och föredrar kanske en längre höstresa framför den traditionella industrisemestern.
Det kan tyckas trivialt. Få bryr sig om vad grannen äter till middag eller om hen byter den röda stugan i juli mot safari i oktober.
Men det som inte spelar någon roll i de enskilda fallen, har stor inverkan på samhället. I alla fall när det sker i större skala. Eller som statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver i sin nya bok ”Farväl till folkhemmet”: ”Idealen har över tid förskjutits i riktning mot ökad respekt för jämlikhet och valfrihet.”
Han fortsätter med att beskriva omvandlingen av Sverige, från ett enhetligt folkhem till ett mångkulturellt invandrarland, som en liberal framgångssaga, vilket är sant.
Problemet är att vi agerar som om folkhemmet fortfarande existerar, i stället för att erkänna att det har försvunnit och ersätta det med något annat.
Här föreslår Johansson Heinö termen medborgargemenskap, vars poäng är att ”formulera en tunnare, men skarpare, definition av svenskhet än den täta, men trubbiga, svenskhet som de facto existerar.”
Det handlar om att hitta en ny bestämning av vad svenskt medborgarskap innebär, som både är relevant och inkluderande, och som fokuserar på det grundläggande, som svensk lagstiftning.
Johansson Heinö går så långt att han föreslår ett medborgarskapsprov, som rätt utformat ska ha en positiv effekt på sammanhållningen. Innan man avfärdar tanken bör man betänka att det i dag finns många svenska medborgare som inte känner sig hemma i det svenska samhället och som inte vet hur de ska komma in, delvis för att ingen vill fastslå vad som förväntas av en medborgare.
I ”Farväl till folkhemmet” skriver Johansson Heinö: ”Skillnader existerar, men kan hanteras. Människor tänker, vill och gör olika. Politiken bör utgå från detta. Människor som de är, institutioner som de borde vara.”
Annorlunda uttryckt har det svenska systemet utvecklats i en annan tid, för ett annat sorts land, där invånarna hade ungefär samma åsikter om vad som var ett gott liv.
I dag skiljer sig önskemålen åt. Inte bara för att människor kommer från skilda kulturer, utan för att vi i grunden har olika preferenser och inte vill tryckas in i en specifik fålla.
Det betyder inte att samhället saknar behov av gemensamma referensramar. Utmaningen är att fastslå vilka dessa ska vara.