”Det är för jävligt”. Så säger en av hemtjänstens vårdtagare i ”Uppdrag granskning” och det är bara att instämma.
Verksamheten som skildras i programmet håller inte måttet.
På två veckor kan äldre få träffa över 30 vårdgivare som inte är informerade om vilka behov och önskemål brukaren har. Det händer även att besök glöms bort och att medicinering uteblir.
Vidare beskrivs kommuner som driver hemtjänsten enligt ”löpande band”-principen och installerar telefonappar som klockar hur länge de anställda är hos varje person.
Det skapar stress, vantrivsel och sjukskrivningar, vilket ökar behovet av vikarier, varpå vårdtagarna tvingas möta ännu fler okända ansikten.
Det är inte så man lägger grunden för en välfungerande verksamhet. Framför allt inte eftersom kontinuitet är det absolut viktigaste för att äldre ska känna sig trygga med hemtjänsten.
Andra kvalitetshöjande åtgärder som fungerar är att ge personalen handlingsfrihet och gott om tid i varje hem. Alltså motsatsen till stress, appar och hög personalomsättning.
Vän av ordning inflikar kanske att det är en ekonomisk fråga. Om resurserna var obegränsade skulle tiden hos varje brukare kunna fördubblas och lönerna vara så höga att alla ville jobba inom hemtjänsten.
Och visst skulle det underlätta. Samtidigt är det en förenklad bild. God kvalitet handlar inte enbart om resursernas storlek, utan om att använda dem rätt.
Det märks när ”Uppdrag granskning”, som en motpol till den ”för jävliga” hemtjänsten, besöker en stadsdel i Sundsvall där kommunen låter personalen planera och organisera arbetet.
Det har lett till att brukarna i större utsträckning träffar samma vårdgivare och att både antalet larm från de äldre och sjukskrivningarna bland de anställda har minskat – utan att kostnaderna har ökat.
Omöjligt? Nej, smart personalpolitik.
Utan ett stort mått av flexibilitet och självbestämmande är det svårt för de anställda att tillgodose olika individers behov, inte minst eftersom de kan variera från dag till dag.
Därför skapar detaljstyrning ett missnöje bland både brukare och vårdgivare.
De förra får inte den hjälp de behöver och de senare känner sig otillräckliga – en säker källa till dåligt samvete och utbrändhet.
Därför är Sundsvallsmodellen win-win-win. De anställda trivs, brukarna likaså, och kommunen får bra kvalitet till rimligt pris.
Således bör fler kommuner lägga upp arbetet på ett sätt som tillvaratar de anställdas kompetens. Inte bara för att verksamheten blir bättre, utan för att det kommer att behöva rekryteras 235 000 nya medarbetare till vården och omsorgen innan 2023.
Om det ska lyckas måste kommuner och landsting bli bättre arbetsgivare.
Ett första steg är att visa att man litar på dem man anställer.