Är det viktigt att eleverna läser böcker av Strindberg, kan citera Shakespeare och vet skillnaden mellan olika pronomen? Behöver de ha koll på de mest inflytelserika kungarna i Sveriges historia och känna igen en Carl Larsson-tavla?
Inte? I så fall har vi den skola vi förtjänar.
Grund- och gymnasieskolan verkar inte i vakuum. Barn och ungdomar känner vad omgivningen värderar, vad som ger status, och framför allt vad som inte gör det. Allmänbildning förknippas mer med ”På Spåret” än att ha läst upplysningsfilosoferna. Klassisk humaniora har ingen framskjuten placering i samhällshierarkin.
Det senare är kontentan i den liberala tankesmedjan Timbros nya bok ”Varken bildning eller piano – vantrivs borgerligheten i kulturen?”. Boken, som bland annat tar upp många intressanta aspekter på bildning och utbildning, sörjer att borgerligheten har förlorat sitt bildningsideal. I själva verket är det dock snarare bildningen som har förlorat sin plats i samhället.
Det märktes exempelvis när börsen rasade i augusti och ”Dagens dikt” i Sveriges Radio utgick till förmån för en extra sändning från Ekonomiekot. Observationen, som kommer från Stina Oscarson (DN, 2/9), kan mycket väl vara rätt prioritering i det enskilda fallet. Men ett land där ettor och nollor automatiskt trumfar ut poesi och lyrik kommer aldrig att kunna hävda sig i en globaliserad värld.
Om samhället som helhet utstrålar att bildning och kunskap är betydelsefullt och eftersträvansvärt, är det självklart för elever och föräldrar att det skolan förmedlar är viktigt, även om ingen vet hur den enskilde kommer att omsätta utbildningen i praktiken.
I ett samhälle som saknar bildningsideal – där agendasättarna både till höger och till vänster har flyttat sitt fokus från kultur och humaniora till ekonomi och teknik, och där kunskap som inte ger utdelning direkt klassas som onödig – är det svårare att motivera eleverna att studera saker som ligger utanför deras referensramar. För en 15-åring är det lika svårt att förstå den omedelbara nyttan av geometri som av en Kafkaroman, även om det förra kan vara avgörande för en framtida ingenjörskarriär.
Nu låter det som att bildning och humaniora enbart är viktigt för utbildningens och naturvetenskapens skull. Så är inte fallet, men att motivera fördelarna med att kunna placera sig själv i en större kontext och varför det inte borde vara mer kontroversiellt att hävda att det finns bättre och sämre konst än att det finns bättre och sämre fotbollsspelare, är en annan text.
I ett samhälle där kulturen har förlorat sin sociala prestige, och framgång mäts i nyrenoverade kök och Thailandsresor, måste man tala ett språk som beslutsfattarna förstår.
I dag är Sveriges utbildningsnivå hög och specialiserad, medan bildningsnivån dalar. Om vi inte lyckas återupprätta bildningsidealet riskerar utbildningsnivån, och därmed många arbetstillfällen, att gå samma framtid tillmötes.