Pia Kjaersgaard, det danska folketingets talman och grundare av högerpopulistiska Dansk Folkeparti, är rosenrasande. Den brittiska tidningen The Guardian har nämligen publicerat en satirteckning föreställande den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen, iklädd en nazistliknande uniform.
Bakgrunden är att den danska regeringen nu godkänt en kontroversiell lag, som gör det möjligt för myndigheter att beslagta flyktingars tillhörigheter för att, säger man, finansiera flyktingmottagandet.
Lagen är frånstötande. Att konfiskera värdesaker är ren och skär symbolpolitik med enda syfte att göra Danmark till en mindre attraktiv destination för migranter. Att lagen blir häcklad och hånad är därför inte särskilt konstigt.
Det tycker dock inte Pia Kjaersgaard, som krävt att den brittiska tidningen framför en ursäkt och drar tillbaka teckningen, eftersom den enligt henne är en kränkning mot Danmark.
När Jyllands-Posten publicerade Muhammedkarikatyrerna 2005 var tongångarna annorlunda. Då ryckte Kjaersgaard ut och försvarade yttrandefriheten. Är det så att hon har gått från att vara frihetsvän till självcensurförespråkare på tio år? Antagligen inte.
Förklaringen är nog snarare att rätten att håna och häckla är enkel att försvara – så länge man själv inte är föremål för satiren.
Att det i en liberal demokrati måste vara tillåtet att driva med andras religionsuppfattning, politiska parti eller fotbollslag, är en självklar princip. Men alla som använder sin rätt att driva med andra människor och grupper måste också acceptera att man själv kan bli den som får svälja sin känsla av att vara kränkt.
Det går inte att kräva att andra ska stå ut att skämtas med om man själv samtidigt kräver oinskränkt, högaktningsfull respekt i alla lägen.
Även i Sverige finns tendenser att försvara rätten att använda humor så länge man själv kan skratta gott. När Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg skrev, uppenbart med glimten i ögat, att ”högersympatier kan vara dold sjukdom” (1/7-2015) rörde han upp känslor i den borgerliga sfären. Ohyfsat och kränkande, tyckte många som kände sig träffade. Ett annat exempel är den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén, som häromåret upprört slängde ut sin tv efter att en sommarpratare spelat en låt av punkgruppen Ebba Grön.
Samma tendenser finns givetvis på vänstersidan. Att skämta om feminister är inte så populärt, men att häckla vita män går alldeles utmärkt.
Det är så klart inte roligt att anklagas för att ha en dold sjukdom, att en satirtecknare driver med ens nation eller att Sveriges Radio spelar musik man inte gillar.
Att människor blir upprörda när andra häcklar ens religion är heller inte konstigt. Men det är något man måste lära sig att leva med.
Det är bra att vara allvarlig. Att ha humor är dock också en dygd. Framförallt att låta andra ha det.