Det är lätt att vara populist när man pratar om skatter. Höj skatten på allt som är dåligt, som alkohol och miljöförstöring, och sänk skatten på allt som är bra, exempelvis arbete. Då kommer folk att jobba mer, supa mindre och ta cykeln till affären.
I teorin.
I praktiken missar man hela poängen med både skattesystemet och varför vi betalar skatt. För även om en del avgifter används som styrmedel, tas skatter framför allt ut för att finansiera välfärden, socialförsäkringarna och statens kärnuppgifter.
Att som borgerlig oppositionspolitiker låtsas att de 24 miljarder som årligen kommer in i skatt på alkohol och tobak spelar i samma division som 980 miljarder i skatt på arbete – 60 procent av skatteintäkterna – är inte bara dumt. Det lämnar dessutom fältet fritt för vänsterblocket, med Gustav Fridolin (MP) och Jonas Sjöstedt (V) i spetsen, att bestämma vad som ska beskattas och hur mycket.
Därför bör en politiker med välfärdsambitioner inte måla upp skatter som roten till allt ont. I stället borde de motivera varför olika skatter behövs. Det senare konstaterade nationalekonomen Lars Calmfors under torsdagens TCO-seminarium ”En ny skattereform – men varför?”. Precis som övriga i panelen är han övertygad om att Sveriges åldrande befolkning kommer att tvinga upp skattekvoten, och att ett icke-beslut leder till att det blir kommunalskatten som höjs, eftersom kommunerna betalar äldreomsorgen.
För att undvika kraftigt höjda skatter på arbete, krävs att flera riksdagspolitiker glömmer käbblet och återupplivar minnet av ”den underbara natten” i april 1981, när blocken gjorde upp om skattepolitiken. Därefter kan förhandlingarna inför århundradets skattereform 2.0 ta fart.
Precis som när den förra skattereformen sjösattes på 1990-talet, bör det nya skattesystemet vara brett, enkelt, neutralt och likformigt, med så få avdrag och särlösningar som möjligt, och det måste antas i sin helhet så att alla väljargrupper får sitt.
Att enbart återinföra exempelvis arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna skulle leda till ramaskri, men om det kombineras med sänkta inkomstskatter, avskaffad värnskatt, höjt grundavdrag, enhetlig moms och enhetlig kapitalbeskattning – som presenteras som ett paket av en bred riksdagsmajoritet – ökar både legitimiteten och acceptansen.
Att det i dag finns vissa parlamentariska hinder för att få till en blocköverskridande reform är ett understatement. Å andra sidan har majoriteten av riksdagspartierna gott om kommunpolitiker som redan nu sliter sina hår för att kommunbudgeten inte ska visa rött på sista raden. Om inget händer kommer den problematiken att öka, precis som inkomstskatterna, vilket står i rak motsats till arbetslinjen.
Därför är det bara att hoppas att statsminister Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M) snart kallar till presskonferens: Mina damer och herrar, vi har nöjet att meddela att vi just har avslutat en underbar natt.