Den som trodde att regeringens åtgärdspaket för utsatta EU-migranter skulle trolla bort tiggeriet får tänka om. Det finns ingen snabb lösning för att förbättra situationen för Europas mest utsatta medborgare.
Regeringens strategi, som presenterades på onsdagen, är snarare långsiktig och omfattar bland annat ett avtal med Rumänien och en plan för hur civilsamhället ska inkluderas i förbättringsarbetet. Det är en strategi som sannolikt ger enskilda vinster på kort sikt. Men framför allt kan den vara en del av början på slutet för romernas strukturella utsatthet, som inte kommer att lösas utan riktade investeringar i barn och ungdomar.
Ur ett svenskt perspektiv är det två andra åtgärder som – om de går vägen – kommer att göra avtryck i vardagen: Polisens framtida förslag på insatser för att stoppa våld mot tiggare och analysen av hur markägares möjligheter att få hjälp med otillåtna bosättningar kan förbättras. Dessutom ska lagstiftningen ses över, så att det blir olagligt att tjäna pengar på att någon annan tigger.
Problemen och lösningarna hör åtminstone delvis ihop. De som bespottar tiggare svär lika ofta över illegala bosättningar. Därför kan färre kåkstäder bidra till minskad irritation bland allmänheten och därmed även till att tiggarnas säkerhet förbättras.
Men då krävs en konkret plan för vad som ska hända sen. En människa som körs bort från ett område försvinner inte. Om det inte erbjuds ett lagligt alternativ dyker personen upp på en annan illegal plats. Därför borde regeringens åtgärdspaket även inkludera offentligt finansierade campingplatser, så att migranterna får tillgång till dusch, tvätt, sophantering och toalett, samtidigt som konflikterna mellan dem och markägarna minskar.
Inte för att camping är en bra eller långsiktig lösning, utan för att det är ett lagligt alternativ som förbättrar situationen för alla inblandade. Det räcker tills vi kommer på någonting bättre.