En välfungerande polis är en av statens viktigaste uppgifter. Det är en förutsättning för att människor ska känna sig trygga och ha tillit till samhället.
Dessvärre är det ett ämne som intresserar allt för få svenska politiker. Vänstern hyser av tradition en skepsis mot polisen. Moderaterna, som tidigare värnade lag och ordning, har lämnat hårda frågor till förmån för mjukare som rör vardagspusslet.
Men nu är det dags för det politiska Sverige att vakna upp från okunnighetens slummer.
Den 1 januari i år genomförde polisen den största organisationsreformen på 60 år. Från att ha bestått av 21 myndigheter är den nu enbart en myndighet.
Inte helt oväntat kräver omorganisationen betydande resurser – som polisen inte har tilldelats. Enligt Genomförandekommittén saknas flera miljarder för att kunna få till stånd de önskade förbättringarna.
Inte nog med det. Innan nydaningen trädde i kraft hann den få häftig kritik från såväl poliser som forskare och jurister. Och kritiken har inte avtagit sedan dess, på goda grunder.
Tanken med reformen är att öka närheten till medborgarna. Därför delas landet in i 99 lokalpolisområden, 35 polisområden och 7 polisregioner. Trots polisens ambition saknas medel för att kunna bedriva lokalt polisarbete, menar Polisförbundet.
Ett annat inslag för att öka den lokala förankringen är ”medborgarlöften”. I samråd med lokalsamhället ska polisen utarbeta särskilda löften utifrån medborgarnas prioriteringar i ett antal utvalda testkommuner, vilket ska skapa en känsla av engagemang på lokal nivå. Problemet är att det är osäkert av vem medborgarna ska utkräva ansvar ifall löftena inte uppfylls. Vart vänder man sig om vill klaga?
Domaren Krister Thelin menar att avsaknaden av ansvarsutkrävande är ett av de största problemen med den nya polisreformen.
Han är allt annat än positiv till organiseringen och särskilt skeptisk till systemet med medborgarlöften. Thelin skriver att även om idén med ökad lokal närvaro och löften till medborgarna är god, finns inte de nödvändiga förutsättningarna för att genomföra det (Axess Magasin, nr 1 2015).
Han anser att det krävs lokalt politiskt ansvar för att detta ska fungera, vilket saknas i den nya reformen. I dag finns inga politiker som kan ställas till svars på lokal nivå ifall de avlagda medborgarlöftena uteblir.
Om det inte finns någon eller några som kan röstas bort ifall polisen misslyckas med sin uppgift – hur stor blir drivkraften för att medborgarlöften verkligen infrias?
Givet dess usla förutsättningar finns en överhängande risk att århundradets polisreform misslyckas. Den nytillsatta rikspolischefen Dan Eliasson sade i en intervju tidigare i år att ”Det kommer att bli ett par stökiga år.” (Dagens Nyheter, 9/1). Förmodligen kommer den ursäkten att användas till leda under de närmaste åren.