Statsminister Stefan Löfven fastslog tidigt att han leder en feministisk regering och att Socialdemokraterna vill driva en feministisk utrikespolitik.
Det avspeglade sig även under helgens partikongress i Västerås, där arbetsmarknadsminister Ylva Johansson höll ett feministiskt brandtal, LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson lovade satsningar på kvinnors löner i avtalsrörelsen och partiets feminister fick igenom en individualiserad föräldraförsäkring på sikt.
Dessutom behandlade flera seminarier jämställdhet och många ombud ersatte ”brodersbandet” med ”syskonbandet” när kongressen avslutades med ”Internationalen”.
Men utanför talarpodiet är det ofta helt andra tongångar som gäller. Stefan Löfven hann inte mer än lämna partivännerna, för att möta journalistkåren, innan det snarare var ”på sikt” än ”individualiserad” som betonades. Statsministern försäkrade att S kommer att vara lyhört för föräldrarnas vilja och valde i stället att prata om den tredje ”pappamånaden” som antagligen sjösätts vid årsskiftet.
Det är inte så feministiska landvinningar tas – varken nu eller historiskt. För medan det är enkelt att slänga sig med stora ord i en kongressal, handlar allt till syvende och sist om prioriteringar i verkligheten.
Då får kvinnors karriärer ofta stå tillbaka för att täcka upp för brister inom barn- och äldreomsorgen. Lönerna i den offentliga sektorn är av någon anledning underordnade lönerna inom industrin. Och kvinnors ekonomiska frihet – en förutsättning för att kunna ta kommandot över det egna livet – är aldrig riktigt lika viktigt som ”familjernas frihet” att fördela föräldraförsäkringen på ett sätt som försvagar kvinnors ställning på arbetsmarknaden.
Om situationen ska hinna ändras innan dagens småbarnsmammor blir nästa generations fattigpensionärer, krävs politiker som går före och pekar ut riktningen.
Det håller inte att ta publiken med storm på en kongress, för att därefter ta ett steg åt sidan och lyssna på bakåtsträvarna.