Ledare: Alla kvinnor tvingas bära osynlig slöja

Hovet, Stockholm, onsdag kväll.

Den flerfaldigt prisbelönta komikern Amy Schumer står på scenen. Hon hinner inte ens köra i fem minuter innan en man på fjärde raden skriker: ”Show us your tits!”, visa brösten, till henne.

Hon finner sig snabbt, elegant.

Säger att det är hon själv och ingen annan som bestämmer vem hon ska visa brösten för, och talar om för honom att gör han om det där så kommer hon att få honom utslängd. Han fortsätter ändå. Till slut eskorteras han ut av vakter.

Vad tänkte den där mannen egentligen?

Det satt nästan 8 000 personer i publiken, och ingen enda var där för att lyssna på honom och hans trötta plumpheter. De ville höra världsstjärnan Amy Schumers show. Men han tog sig rätten att avbryta henne.

Och han är inte ensam. Vissa män tycks ha en närmast patologisk övertygelse om att de inte bara har all rätt i världen att ta plats, utan att de har rätt att göra det på kvinnors bekostnad, att de har rätt till kvinnor.

Den finns en guide som just nu länkas vilt i sociala medier, och som handlar om hur män ska göra för att närma sig främmande kvinnor som har hörlurar på sig: Ställ dig nära henne, le. Vinka tills hon tittar på dig.

En del kvinnor är blyga eller vill utmana din manlighet, menar guiden, så du måste självsäkert framhärda även om hon gör klart att hon inte är intresserad. Säg att hon är så snygg att du helt enkelt MÅSTE få prata med henne.

Det är en extremversion av det som filmer och tv-serier, ja hela vår kultur, nöter in i oss: Kvinnor tillhör män, och det finns inga ”nej”, bara ”ja, senare”.

Den senaste tiden har den muslimska huvudslöjan diskuterats flitigt. Gott så.

Men vi borde också prata om den osynliga slöja som alla kvinnor tvingas bära.

Den osynliga slöjan är hörlurar i öronen i offentlig miljö, sänkt blick, kort och avvaktande ton gentemot främmande män. Den är ständig beredskap, ett evigt kalkylerande av risker, en oupphörlig anpassning till det hot om våld som hela tiden ligger latent i luften.

Den är vetskapen om att ingenting självklart tillhör dig som kvinna: inte det offentliga rummet, inte den egna kroppen, inte ens en arena dit 8 000 pers har kommit enbart för att lyssna på dig.