I slutet av november presenteras resultatet av den enmansutredning som regeringen tillsatt angÄende Sveriges militÀra och civila insats i Afghanistan mellan 2002-2014. De tio miljarder kronor som lades pÄ att 9 000 svenska mÀn och kvinnor i Försvarsmakten hade ansvaret för Mazar-e-Sharif ska vÀgas mot den effekt, om nÄgon, det hade pÄ det afghanska samhÀllet. Var det vÀrt det? Gjorde vi nÄgon skillnad?
Resultatet kan fÄ stora konsekvenser för framtida svenska fredsbevarande insatser, sÀrskilt om granskningen av huruvida insatsen hade nÄgra mÀrkbara effekter blir en mÄttstock för nya engagemang.
Indirekt blir det ocksÄ en recension av den sÀkerhetspolitiska strategi som prioriterade internationella insatser före rikets sÀkerhet.
Men det krÀvs ingen utredning för att redan nu ge ett delbetÀnkande: det internationella samfundets statsbyggande insatser har inte varit tillrÀckliga för att hÄlla kvar landets barn. Hem Àr dÀr man ser att det finns en chans att morgondagen blir bÀttre Àn gÄrdagen. Ingen lÀmnar ett land eller skickar ivÀg sina egna barn frÄn en plats dÀr framtidshoppet spirar, ens om landet Àr i erbarmligt skick.
Bara under oktober-december 2015 sökte 16 744 ensamkommande afghanska barn, varav nÀstan alla var pojkar i tonÄren, asyl i Sverige. Under hela 2015 uppgick det till 23 480 ensamkommande barn frÄn Afghanistan. Det gör att Sverige och Afghanistan framöver kommer ha mer intensiva relationer Àn nÄgonsin tidigare.
Enligt Migrationsverket tillhör en stor del av de ensamkommande pojkarna folkgruppen hazarer, som till skillnad frÄn majoritetsbefolkningen pashtuner i Afghanistan Àr shiamuslimer. Hazarerna utgör enligt Migrationsverket 10 till 20 procent av landets befolkning och talar dari, ett av tvÄ officiella sprÄk i Afghanistan. De som kommit till Sverige, inte sÀllan via lÀngre vistelser i Iran, har alltsÄ lÀmnat ett av vÀrldens fattigaste lÀnder som en av de mest diskriminerade minoritetsgrupperna.
Men hazarernas ankomst till Sverige pÄminner oss ocksÄ om Afghanistans etniska smÀltdegel, som innebÀr en stor utmaning nÀr det kommer till att skapa en enhetlig nationsstat. Landets etniska och kulturella mÄngfald gör att klanstrukturerna kommer att finnas kvar under en överskÄdlig framtid, inte minst utefter regionala skiljelinjer. Pashtuner, tadzjiker, uzbeker, turkmener, araber och hazarer, kirgiser, balucher, firozkohier, jamshedier och taimanier, för att inte nÀmna nuristanier och pashaier, har alla olika sedvÀnjor och olika sprÄk, ibland inom samma folkgrupper.
Vidden av Afghanistans utmaningar kan anas i de siffror som FN-organet UNESCO:s lokala kontor i Kabul redovisar: Endast 31 procent av invÄnarna över 15 Är kan lÀsa och skriva. Det gör landets befolkning till ett av de minst lÀskunniga i vÀrlden.
Den kvinnliga lÀskunnigheten Àr berÀknad till endast 17 procent medan mÀnnen nÄr upp till 45 procent, med stora regionala skillnader. Det gör onekligen Afghanistans utmaningar till Sveriges utmaningar.