På fredag högtidlighålls hundraårsdagen av ett omtvistat folkmord. I skuggan av första världskriget mördades mellan 800 000 och 1,5 miljoner armenier, assyrier och kaldéer av osmanska styrkor. Det var en systematisk utrensning, vars startdatum är satt till den 24 april 1915, när flera hundra armenier greps för att senare avrättas.
Folkmordet är fortfarande en politisk krutdurk. När påve Franciskus kallade övergreppet för ”folkmord”, rasade Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu mot uttalandet, och på en del håll vågar många äldre inte berätta att de är armenier (Sveriges Radio, 13/4 och 15/4). I Turkiet riskerar den som talar om morden att dömas enligt den artikel som förbjuder ”förtal” av den turkiska nationen och regeringen.
Just därför var det viktigt att påven hedrade de mördade med en mässa. För som Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski nyligen skrev, är makten över historieskrivningen också makten över samtiden. Hur vi tolkar det förgångna påverkar hur vi uppfattar nuet.
Utan kunskaper om Sveriges historia vad gäller rasregistrering och förtryck av minoriteter, är det svårt att begripa bestörtningen över Skånepolisens romregister, som omfattade såväl vuxna som barn i förskoleåldern.
Om man inte förstår det förflutna, inser man inte allvaret när psykologen och författaren Hédi Fried, som överlevde förintelselägret Auschwitz, säger att hon i dag är rädd för första gången sedan 1945 (Dagens Nyheter, 21/1).
Nationer och människor som saknar en sann historieskrivning eller nödvändiga kunskaper om sin historia, märker inte om icke-favoriter verkar vara på väg att gå i repris. Inte heller kan man lära av historiens misstag. Misstag som har en obehaglig tendens att vilja upprepa sig.