En ledamot i fullmäktige (Elin Bååth, FI) kastar en slängkyss åt en annan ledamot (Meit Fohlin, S). Ingen skulle förmodligen ha reagerat om inte Meit Fohlin berättade detta från talarstolen och beskrev Elin Bååth med ”Åh, vad hon är söt”.
Jag skrev i en bisats att jag tyckte det var opassande intimt i öns högsta beslutande församling.
Gotlands Folkblad skrev sedan en ledare om att jag genom detta avfärdar ”kvinnliga” beteenden i fullmäktige och underförstått förespråkar ett kallt och ”grabbigt” sätt att vara.
Feministiskt Initiativ officiella Facebook-sida beskriver detta som en träffsäker genusanalys.
Elin Bååth vidhåller i dag (nedan) att det finns kvinnliga koder som måste erkännas för att vi ska kunna göra något åt dem.
Alltså för det första: folk får kasta slängpussar hur mycket de vill, jag gillar det inte men jag är inte heller någon överdomare i hur folk kommunicerar.
Det jag vägrar acceptera är att detta är en ”kvinnlig kod” och att den manliga koden är att använda ett ”språkligt våld”.
Det är detta och inget annat jag ifrågasatt. Att FI ansåg att det är en träffsäker genusanalys att prata om kvinnligt beteende som avvikande, något som ”måste accepteras”, är i mina ögon häpnadsväckande.
Att kvinnor är lika med milda, känslostyrda och omvårdande medan män är krassa, fyrkantiga med sina känslor och egotrippade? Hallå 50-talet ringde och ville ha sina könsroller tillbaka.
Elin Bååth rundar kritiken, hon erkänner att det inte finns något manligt eller kvinnligt som förenar alla män och alla kvinnor men hänvisar samtidigt till ”kvinnligt kodat språk” som en motsats till ett manligt ”språkligt våld”.
Hon beskriver också alla (andra?) kvinnor i fullmäktige som offer för en patriarkal mötesstruktur.
Men jag och andra som förespråkar mötesformalia gör inte det för att det gagnar män, utan för att det gagnar ordning och respekt för uppdraget.
Man får, som sagt, kasta pussar hur mycket man vill, men att påstå att det har något med ens kön att göra och att den som tycker det är opassande skulle diskriminera kvinnors närvaro i fullmäktige, det är trams.
För mig skulle det vara lika opassande om det var Björn Jansson som pussade på Tommy Gardell, precis som Erik Fransson tar som exempel.
I grund och botten tror jag att Elin Bååth och jag har ungefär samma syn på normer och tröttsamma könsroller. Men jag måste ändå kritiseras för att jag är på fel lag.
Det finns tydliga förväntningar på hur män och kvinnor ska vara, män har genom tiderna lärt sig att det är helt normalt för dem att ta plats. De värderas automatiskt högre än kvinnor. Kvinnor förväntas å andra sidan vara just milda och diskreta.
Men det är ingen genetisk kod man delar med alla andra som definierar sig med samma könstillhörighet.
Det är ju precis det här vi måste uppmärksamma som ett hinder för människor att kunna vara dem de är, inte någon de förväntas vara.
Jag är både mild och stram, spontan och kontrollerande, tramsig och seriös. Beroende på situationen och sammanhanget.
Det har ingenting med kvinnlighet att göra.