Det var tråkigt att läsa att förre regiondirektören Per Lindskog drabbats av sjukdom. Men jag högaktar hans inlägg i den offentliga debatten kring öns sjukvård och hur vi talar om den. Utan att jag för den skull håller med om hans slutsats, men låt oss återkomma till det.
Den offentliga debatten behöver sannerligen lyftas och vitaliseras. Per Lindskogs inlägg som även blev nyhetsartiklar i både GT och GA hoppas jag ska leda till en bra diskussion kring sakfrågan: sjukvården.
Jag håller med om att tonläget på vissa håll behöver sänkas och ser självkritiskt på min egen del i detta. Jag har säkert låtit min irritation ta överhanden ibland.
Min irritation gäller uteslutande majoritetens kompakta motstånd mot att erkänna att det finns ett problem med att låta vården år efter år gå med stora underskott, oavsett hur mycket pengar som skjuts till.
Att inte inse att detta på sikt är ett enormt problem gör mig väldigt orolig. Problemet kommer dock inte att försvinna för att vi eventuellt får en borgerlig majoritet i regionen efter valet i september. Precis som Per Lindskog skriver i sin insändare finns denna motsättning oavsett politisk majoritet.
Lyckligtvis är botten redan nådd. Ingen kan sänka sig lägre än Eric Martell (S) gjorde 2010 när han drog upp ett silverfat ut innerfickan för att ”hjälpa” dåvarande kommunstyrelsens ordförande Eva Nypelius (C) att placera dåvarande ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden, Per-Olof Jacobssons (C), huvud på detsamma.
Men Per Lindskogs slutsats att politikerna inte alls ska diskutera sjukvården är ett feltänk.
Den fina vård som han vittnar om, och som jag tror de flesta gotlänningar som behövt vård kan instämma i, måste också få bli en del av nästkommande generationers välfärd.
Om vi blundar och konstaterar att vi får väldigt bra vård för pengar som inte finns, springer vi rakt mot en vägg.
Här finns ett dilemma för oss som envisas med att lyfta detta faktum.
De rödgrönas taktik är att måla allt i sosserött, man hyllar varandra och beskriver allt och alla i superlativer. Ekonomin tonas ner för att istället fokusera på att regionen utför en väldigt bra verksamhet.
Om detta finns ingen oenighet. Vi har en väldigt bra sjukvård.
Kritiker pekas ut som dysterkvistar med enbart en politisk agenda.
Det här gäller inte bara sjukvården.
När S-företrädare fått utstå kritik för sitt agerande och till och med fått lämna sina uppdrag på grund av detta har det ropats att det handlat om ”mobbning” och ”häxjakt”.
Ingen vill vara en mobbare eller politruk som sätter den egna positionen före medborgarnas bästa.
Risken att orättvist utmålas som detta får dock inte tysta rättfärdig kritik och att viktiga frågor ställs.
Politikerna ska INTE sluta prata om sjukvården, däremot ska de fokusera på hur de kan hitta långsiktiga och gemensamma lösningar för att säkra att den goda vård vi har turen att få som lever nu, även ska omfatta våra barn och barnbarn.