Statsminister Stefan Löfven vill nu att Sverige på allvar tar tag i arbetet mot ökad jämställdhet.
Detta som ett led i rörelsen ”Heforshe” som startats av FN:s enhet för jämställdhet, UN Women. Syftet är att få fler män att engagera sig för en bättre jämställdhet mellan könen. Frågan är då varför det ensidigt fokuserar på kvinnor när det talas om jämställdhet.
Det finns grovt sett två olika spår som är orsak till att vi år 2015 fortfarande inte är jämställda.
Först har vi arbetsspåret, vi jobbar inte lika mycket som män och halkar därför efter i både löneutveckling och karriär.
Sen är det osynliggörandet och attityderna, kvinnor syns inte på ledande befattningar, och de kvinnor som syns kommenteras oftast inte med vad de åstadkommer utan hur de ser ut.
Det vilar ett ansvar på kollektivet kvinnor, visst. Inte minst genom att träda tillbaka som projektledare i familjen och i hemmet. Sluta göra det som ens partner skulle ha gjort för att man anser att det tog för lång tid eller gjordes på fel sätt.
Men kvinnor som kollektiv har dock ett sekels hårt arbete att vila på medan männen som kollektiv inte ens anser att de finns.
Därför är initiativ som Fatta Man vällovliga. De beskriver sig själva så här: ”Fatta Man bygger på insikten om att dagens destruktiva manlighetsnormer är begränsande, och att vi tillsammans bör kämpa för en annan sorts manlighet”.
Men samtidigt som det är vällovligt är det tröttsamt att höra påståenden som rörelsen beskrev i en debattartikel på SVT Opinion i går: ”Manlighetsnormerna gör att vi ständigt måste bevisa vår manlighet och uppmuntrar aggressivt och våldsamt beteende som drabbar folk omkring oss likväl som oss själva. Vi vill att män ska få välja själva hur de vill vara och leva”.
Är våld och aggression verkligen en manlig norm? Visst det finns en machonorm men att män generellt känner sig tvungna att vara våldsamma och aggressiva?
Detta påstående underbygger däremot föreställningen om mannens oförmåga att ha kontroll över sina känslor och lustar.
När man studerar konsekvenserna för kvinnor av bristande jämställdhet kan man se att mycket av stressen och problematiken beror på dubbelarbetet. Kvinnor har ett yrke och ett jobb men också huvudansvaret för hem och familj.
Detta är dock ingen naturlag.
I detta konstaterande ligger också i stort sett hela lösningen.
Det är dags för lite manligt åtagande helt enkelt. Männen måste visa att de kan, våga ta plats och höja sina röster.
Lösningen är att män aktiverar sig och anstränger sig. Inte att staten ska tvinga på oss lagar och tvingande regler om en jämställdhet på pappret.
Om inte männen ändrar sig kommer lagar om delad föräldraförsäkring inte att innebära något annat än att barnen får kortare tid hemma med sina föräldrar.
Man kan knappast tvinga pappor att vara hemma och om mammans dagar tar slut efter ett halvår, hur ska man då få ihop det så kallade livspusslet?
Man får i regel inte skriva in sitt barn på förskola förrän det fyllt ett. Får vi en helt ny bransch med barnpassningsföretag? Hur skulle det leda till en ökad jämställdhet?
Staten behöver skapa ett system som gör det enkelt och billigt att vara jämställd. Men i slutändan beror resultatet på vilka beslut som tas på familjenivå.