Socialdemokraterna håller kongress i Göteborg. I fem dagar, och troligen stor del av några nätter, ska 2 000 motioner behandlas och den närmaste tidens praktiska S-politik mejslas ut i demokratisk ordning.
Att få vara med på stämma är något av det finaste som finns för en politisk företrädare. Det är mäktigt och inte minst, fantastiskt roligt.
Denna gång har jag inte haft tid att följa någon av debatterna via de direktsändningar som nu för tiden är regel för alla större partiers stämmor. Jag har följt nyhetsrapporteringen via traditionella medier.
Däremot minns jag min besvikelse från kongressen 2013, där jag bänkade mig framför sändningarna för att följa debatten om den då glödheta frågan om vinster i välfärden. För första gången skulle frågan diskuteras för att komma till en gemensam ståndpunkt för partiet.
Besvikelsen berodde på att hela denna debatt förpassades till något utskott, bortom allmänhetens ögon. När beslutet skulle fattas stegade en efter en istället upp i talarstolen för att hylla det kompromissförslag som jobbats fram i kulisserna.
Eftersom frågan så tydligt var en stridsfråga med starka åsikter både för och emot, hade det varit intressant, både för allmänheten och ombuden, att låta de olika argumenten bryta mot varandra.
Min minnesbild (som finns dokumenterad i en ledare från dagen i fråga) är dock totala motsatsen till min kollegas på Gotlands Folkblad. David Lindvall minns istället: ”Långa debatter där inlägg från talarstolen avlöste varandra” i frågan om vinster i välfärden.
Frågan är efter fyra år fortfarande aktuell och i går beslutade S-kongressen att ställa sig bakom lagstadgade begränsningar för privata aktörer att bedriva verksamhet i välfärden. LO är nöjt, utredaren Ilmar Reepalu är nöjd och ombuden är förmodligen lika nöjda. Frågan är hur nöjda LO-medlemmarna i privata företag inom vård, skola och omsorg är.
Och alla de S-sympatisörer som så många andra svenskar har valt privata alternativ för sig och sina nära och kära.
Frågan har analyserats på denna sida många gånger förut och på ett sätt är jag glad att Socialdemokraterna bekänner färg. För det är bra att detta blir tydligt inför valet 2018.
Å andra sidan blir jag beklämd över hur man använder myter och skräckpropaganda för att få medborgarna att tro att privata företag är ett hot mot vår välfärd.
Det är ju precis tvärtom.
Vad gäller begränsningarna av privata alternativ i välfärden hoppas Vårdföretagen att det mest är retorik och chansen finns.
Det som helt saknas i de rödgrönas teoretiska perspektiv om gigantiska vinstuttag, är den enskildes rätt att välja skola, vårdcentral och vem som ska ta hand om ens gamla.
Denna rätt har historiskt varit ett privilegium för dem som kan betala. Genom att bjuda in privata alternativ som erbjuder samma tjänst till samma kostnad, har gemene man också fått del av denna valfrihet.
Nu vill man vrida tiden tillbaka och det är bra att det blir klart och tydligt för väljarna inför nästa års viktiga val.
FOTNOT: Ledaren är korrigerad. Det var David Lindvall och inte Erik Fransson som skrivit ledaren som Eva Bofride refererar till.