GT:s pågående serie om våld i nära relationer skildrar en verklighet som de flesta tänker aldrig kommer att drabba en själv.
Ändå händer det hela tiden, överallt, i alla läger, hos hög som låg.
Ofta, men inte alltid, är det alkohol eller andra droger med i bilden. Att slå sin partner eller på annat sätt kränka hens rättigheter och värdighet kan snabbt bli ett mönster där såväl offer som gärningsperson till slut blir så vana med sina roller att våldet blir en normal del i deras vardag.
Skammen är ofta stor både hos den som slår och den som blir slagen. Att slå en annan människa är en handling man väljer att begå. Även om det finns många vittnesmål om gärningspersoner som beskriver det som att ”det var som en annan person tog över”, kanske som nån sorts skyddsmekanism.
Viktigare än varför någon slår är att personer i omgivningen reagerar och agerar. Det är lite det som är huvudbudskapet i GT:s serie, skriven av reportern Åsa Sveds. Att uppmärksamma oss alla på att tillsammans verka för att både minska skammen och få stopp på misshandel och kränkningar.
Lättare sagt än gjort.
När våldet är uppenbart är det en sak, men hur gör man när man bara misstänker att något står rätt till?
Det är sorgligt att läsa i artikelserien om hur många som plågas av våld från sin partner men är lika rädd för vad som ska hända om hon lämnar.
I alldeles för många fall, i alla familjer, är det fortfarande mannen som står för den ekonomiska tryggheten.
När man utsätts för våld och hot blir detta beroende ännu en maktfaktor för den som slår. Att inget våld i världen är värt materiella saker är lätt att säga för den som aldrig behövt konfronteras med tanken att ställas på bar backe.
Uppmaningar om att gå vid första slaget, alltid anmäla slag och hot, är självklart av godo men ska ställas mot vad som händer kvinnor som gör just detta.
Det är kvinnan, eller den som bli slagen, att bevisa, ord står mot ord om man inte har dokumenterade bevis.
I alla fall är det här bilden som ofta ges av rättsliga processer, att männen så gott som alltid går fria. Trots att ”alla vet” att de är skyldiga.
Så sker säkert men är knappast regeln. När vi i medierna till exempel skildrar domar i våldsmål, inte minst våldtäktsmål, verkar det som att svenska domstolar dömer utifrån moraliska aspekter.
Får man bara lösryckta delar av en dom, delar som dessutom tolkas av ofta inte juridiskt insatta reportrar, då är det lätt att dra för snabba slutsatser.
Frågor som vad en kvinna haft på sig, eller varför hon vistats på en viss plats vid en viss tidpunkt, är ointressanta och irrelevanta när det handlar om våld och våldtäkter. Det är bra med uppmärksamhet på att fördomar och förutfattade meningar följer med in våra rättsliga instanser, där de inte har att göra.
Men ibland går de misstänkta fria helt enkelt för att det inte fanns grund för en fällande dom. Inte för att domstolen tyckte att den drabbade fick skylla sig själv. Att någon går fri betyder inte att rätten avfärdar brottet.
Lika lite som fördomar ska styra, får vi låta känslorna göra det.
Svårt var ordet.