Många ville tona ner betydelsen av grundläggande värderingar inför valet till Europaparlamentet. En undersökning strax före valdagen visade en tendens att högerpopulisternas framfart inte skulle bli så stor som befarat.
De som tyckt att hela värderingsvinkeln varit tramsig tar säkert detta som ett bevis på att de haft rätt, en annan analys är att det stora fokus som varit på just denna fråga gjort att fler fått upp ögonen för allvaret.
Gotlands Allehanda har på ledarplats sedan länge förespråkat ett borgerligt samarbete med Sverigedemokraterna. Mats Linder, politisk chefredaktör, förstår inte vad problemet skulle vara med detta.
Han ville också bevisa att debatten om ett värderingsval (eller ”brunsmetning” som han kallade det) skulle ha lett till att högerpartierna vuxit i opinionen.
I skrivande stund är det oklart vad som stämmer, när du läser detta vet vi hur det gick.
Det här med att hänvisa till andra partiers framväxt för att bevisa att ett annat parti är fel ute fascinerar mig. Som att man ska vara mindre kritisk mot populismen för att den växer?
Lika märkligt är konstaterandet att ”det inte har fungerat” att hålla främlingsfientliga SD utanför politiskt samarbete för att SD fortarande växer.
Om man vill hålla främlingsfientligheten stången har det fungerat. Om en majoritet av svenskarna vill att Sverige ska styras av ett främlingsfientligt parti så får det bli så, men än så länge är en stor majoritet inte SD-anhängare och då är det det som gäller.
Kristdemokraterna har hellre velat prata om svensk inrikespolitik än bemöta kritiken mot partiets ställning i abortfrågan i Europaparlamentet.
Partiledaren Ebba Busch Thor brukar rättvist hyllas för sin klädstil men i veckan drog hon på sig en gräsligt omodern offerkofta. Retoriken var obehagligt välbekant, anklagelser om att andra partier hade enats kring en ”attack” mot KD, till och med medierna var med i denna komplott. Public service kallas ”stats-tv” och ”statsradion” och Dagens Nyheter nämns också som en politisk aktör som vill KD illa.
KD har sedan en tid hållit en extremt hög profil , tonen har varit allt annat än försonande.
Ett parti får ha vilket tonläge det vill, men att gråta krokodiltårar när man ställs tills svar för detta val blir fånigt.
Det finns många väljare, fler och fler vad det verkar, som väljer parti mer utifrån hur partiet agerar i en enskild fråga, än vad partiet mer övergripande står för.
De senaste valen har mycket handlat om politiska samarbeten, man röstar inte bara på ett parti utan man gör sitt val så att ens röst inte samtidigt ska bli ett stöd till ett annat parti som man inte alls sympatiserar med.
Valet till Europaparlamentet har inte denna faktor att ta hänsyn till så kanske är detta val en mätare på hur svenskarna skulle ha röstat om partierna stod helt fria från varandra?
Å andra sidan röstar färre i Europa-valet än i våra inhemska val så det blir ändå inte en rättvisande bild av vad svenskarna tycker.
Rapporter från länderna under gårdagen talade dock om ett större valdeltagande än tidigare vilket är mycket glädjande.