Det finns personer och partier som på allvar anser att ord som tillväxt och entreprenörer är skällsord. Jag antar att det är lite som med begreppet feminism som är som ett rött skynke för somliga. Att det inte handlar om vad orden betyder och står för utan personens i fråga egen tolkning.
För tillväxt är en förutsättning för att upprätthålla vår välfärd och entreprenörer är en förutsättning för tillväxt. Att bygga ut ”offentlig sektor” är inte tillväxt eftersom det, grovt förenklat, blir en rundgång på befintliga pengar.
Skattemoralen i Sverige är hög. Så gott som alla anser att höga skatter är okej för att ha en bred och trygg välfärd.
När oppositionen, organisationer och privatpersoner reagerar mot höjda skatter är det inte för de personligen får betala några hundralappar till i månaden. Det är det sammanlagda skattetrycket som blir problemet. Framför allt för företagen.
Acceptansen för skatter är också hög när man vet vad skatten går till eller varför den tas ut. Däremot är alla olika momsnivåer ett gissel, samt skatter som löneavgiften och höga skatter på arbete som ju är rent kontraproduktivt.
Från regeringen och dess anhängare, nu senast Ulla Pettersson på Gotlands Folkblad, går dock nu budskapet att vi inte (längre) ska räkna på budgeten i termer om vem som vinner och förlorar på den.
(Detta tycker jag att vi särskilt ska komma ihåg vid nästa budget med en eventuell Alliansregering).
Istället proklameras att det som tas ur individens plånbok och går till det gemensamma istället är en vinst för alla.
Det finns inga förlorare – alla vinner!
Så är det i den bästa av världar. En värld där mer resurser automatiskt leder till högre kvalitet eller mer verksamhet.
I den verkliga världen vet vi av erfarenhet att detta samband haltar betänkligt. Vi vet också att för att upprätthålla dagens välfärdsnivå för kommande generationer krävs skattehöjningar på cirka 13 kronor.
I detta läge handlar det snarare om minska välfärdsutbudet, eller i alla fall statens kostnader för detsamma, eller åtminstone inte bygga ut det.
”Gratis sjukvård” och ”gratis tandvård” är självklart jättebra för individerna men för samhället blir det allt annat än gratis. Och varför ska staten ansvara för friska 22-åringars tandvård? Populärt beslut – ja, men är det ett prioriterat behov?
Hur vi långsiktigt ska få regionens verksamhet att passa i den hipstertajta pengakostymen diskuteras i den krisgrupp som äntligen tillsatts av regionledningen.
På flera områden är våra kostnader ganska mycket högre än i andra kommer. Mer pengar inte alltid lösningen men mindre pengar leder nästan alltid till försämringar för antingen den anställde eller den som använder sig av tjänsten i fråga.
Så vad man än tar bort eller skär ner kommer det att leda till högljudda protester som det kommer att bli svårt att bemöta. Här gäller att hitta en enighet och sedan stå pall för kritiken.
Jag är inte avundsjuk.