Tänkte tillåta mig att bli lite personlig så här till helgen.
Det har nu gått en månad sedan valet och jag har accepterat att det inte gick som jag ville. Å ena sidan en besvikelse, å den andra en lättnad.
Det är klart att jag hade hoppats på att ”göra en Rolf K Nilsson” även om jag från början insåg den stora uppförsbacken.
Men jag var även helt inställd på att ta min kampanj som en paus och ett tillfälle att göra något annat, lära mig nya saker och få en ökad förståelse för det jag dagligdags är satt att på olika sätt reflektera över.
Den erfarenheten bär jag med mig även om jag inte nådde målet: att kryssa mig in i Sveriges riksdag. Men det är inte illa att vara ”andra reserv” vilket jag insåg att jag är när jag fick ett väldigt fint brev med just detta beslut. Man vet att man är en riktig politiknörd när detta föranledde en tår i ögat av stolthet och ära.
Precis som de flesta andra som kandiderade i valet gjorde jag det med helt egna insatser. Jag plockade ut all min innestående semester och komp för att får en liten karantäntid, men framför allt för att kunna kampanja på marknader, i valstugan, och andra sammanhang där partierna samlades för att informera väljarna inför det viktiga valet den 9 september.
Jag stod ett par timmar i valstugan varje vardag från att den öppnade och fram till valdagen. Det var stundtals lite långtråkigt men mest otroligt roligt och givande. Skolklasser som kommenderats ut för att ta reda på vad som skiljer de olika partierna åt tvingade oss att slipa på våra argument och förklara vad vi egentligen tycker om det ena och det andra.
Det kom många som ville prata, en del med skarpa frågor, andra som ville ha material, och så de som bara ville fika.
Det borde finnas en valstuga på Östertorg året runt. Inte bemannad med röstfiskande politiker, utan folkvalda politiker och tjänstemän. Det finns ett stort behov av dialog och möten, jag inser att det kanske inte är praktiskt genomförbart men det vore väldigt intressant.
Stugan skulle kunna även kunna bokas av organisationer och föreningar för att sprida sitt arbete och rekrytera medlemmar.
Internet i all ära men det mänskliga mötet slår det mesta.
För mitt jobb som ledarskribent upplever jag att jag fått en mycket större förståelse för det politiska arbetet. Allt det stora engagemang som i alla partier kan ses av människor som ger av sin fritid och jobbar helt utan lön för vårt gemensamma samhällsbygge. Jag hade varit helt på det klara med detta redan innan, men att se det från insidan gav en ny erfarenhet. Det är stort och väldigt fint.
I grannstugan på Östercentrum stod Socialdemokraterna, det rådde god stämning mellan oss och hade det bara berott på relationerna mellan oss i valstugorna hade ett C+S-samarbete gått smärtfritt, det vågar jag nog påstå.
Men nu handlar det om så mycket mer för att få ett politiskt samarbete att fungera.
Det finns en anledning till att vi har olika partier. De tycker olika saker, jobbar mot olika mål.
I valet har vi en skyldighet som väljare att ta reda på vad och vilket vi håller med om.