Socialdemokraternas valstrategi har presenterats och fått en del intern kritik. Två tongivande socialdemokrater: Göran Greider och Daniel Suhonen har totalsågat partiets vägval för att vinna valet.
Göran Greider skriver i en krönika att hans katt har en bättre valstrategi, Suhonen kallar det ”En plan för förlorare”.
Hårda bud.
Socialdemokraterna ska fortsätta sin berättelse om hur bra Sverige har blivit under deras år i regeringskansliet, helt oberoende av konjunkturen, bara genom sin eminenta politik. Genom att fokusera mer på lag och ordning ska väljare lockas från Sverigedemokraterna och illojala väljare som hoppar mellan Allianspartierna och de rödgröna.
Det är lätt att känna sig in i oron i det svenska socialdemokratiska partiet. Ser man på deras systerpartier runt om i Europa så har valresultaten varit i det närmaste katastrofala.
Partisekreteraren Lena Rådström Baastad förklarar i Aftonbladet att man lärt av dessa misstag som berott på att man haft en samhällsanalys som var daterad.
I valstrategin markeras också vikten av ökat samarbete men att Socialdemokraterna ska leda regeringen. Man fortsätter alltså att med samarbete mena ”stöd för socialdemokratisk politik”.
Något som i dagsläget talar emot förutsättningarna för mer samarbete är att S-regeringen knutit Vänsterpartiet starkare till sig och låter dem ha mer inflytande än någon tidigare socialdemokratisk regering. Med ett parti på den yttersta vänsterkanten som ledstjärna behövs det en väldigt lång arm om den ska nå fram till Centerpartiet och Liberalerna, hur utsträckt den än är.
En ambition som man kan hoppas kommer att ingå i alla partiers strategi inför valet är den som i Socialdemokraternas version talar om att man inte ska bidra till polarisering och ha nolltolerans mot hot och lögner.
Polarisering är förvisso en naturlig del av en valrörelse där partierna tycker väldigt olika om många saker. Men ibland är åsikterna inte alls så skilda och då vore det vällovligt för alla om det kunde erkännas i större utsträckning.
Det parti som talat högst om tonen i debatten och att man vill vara ”den vuxna” i svensk politik har hittills vissa problem att leva upp till detta. Många moderata sympatisörer upplevs snarare som upproriska tonåringar med raljanta slängar i en riktning som för några år sedan hade varit helt otänkbart.
Svårare är det med lögnerna. För var går gränsen mellan tolkningar av den egna politikens effekter och rena lögner? Genom att berätta vad man ger i ena änden men inte vad man tar i den andra kan man få det mesta att låta som satsningar. Vissa saker som påstås och som säger helt olika saker, kan däremot inte båda vara sanna. Arbetslösheten kan inte både öka och minska samtidigt.
Välfärden kan inte både ha dränerats på pengar och ha fått tillskott på många miljoner under Alliansregeringens tid vid makten. Ändå fortsätter dessa båda påståenden att kastas som en boll mellan blocken i varenda debatt.