”Va fan får vi för pengarna?” är en fråga som inte borde ha kommit från en av landets rikaste och mest privilegierade personer utan som ett ramaskri från hela den svenska landsbygden.
Allt fler politiker och politiska partier får upp ögonen för det långsiktigt ohållbara i att nedmontera den offentliga servicen på landsbygden.
Det är på landet folk betalar som mest i skatt och det är på landet folk får minst för pengarna.
Det är på landet som mycket av vår mat och vår energi produceras, det är på landet som städernas arbetskraft föds upp och utbildas för att levereras klara för arbete.
Men det är också på landet du får vänta länge på en ambulans, det är på landet du får vänta förgäves på att polisen ska komma när du utsätts för brott. Det är på landet du är nödd och tvungen att ha en bil som de som kan välja annat tycker att du ska straffas för genom höjda drivmedelspriser.
Det är på landet du har tid att andas och där du kan ta del av naturens läkande kraft, alldeles gratis.
Till skillnad från vad många tror skulle många välja att bosätta sig på landet om det bara var att välja, utan att ta hänsyn till alla om och men.
Inte heller kräver folk att ha samma servicenivå på landet som i stan. Men det man har all rätt att kräva är att det ska vara hyfsat när till denna service. Att det ska finnas mer än en polisbil som ska patrullera ett område i norra Sverige lika stort som hela Danmark.
Det man kan kräva är att ambulanspersonal inte ska behöva ställas inför valet vilket liv man ska rädda och inte.
Det sista är en hårdragning men efter sommaren vittnesmål från ambulanspersonalen på ön tyvärr inte ett alltför orealistiskt scenario.
Man kan hoppas att detta får en plats i den nya säsongen av SOS Gute som spelats in under sommaren.
Det handlar inte bara om ekonomiska resurser utan också ett behov av en bred folkbildande, för att inte säga uppfostrande, insats.
Orimliga berättelser finns om hur folk ringer efter ambulans som om det vore en taxiverksamhet eller till 112 för att man behöver hjälp med saker som absolut inte är livshotande.
Höga straffavgifter är en lockande insats men här måste man också väga in psykisk ohälsa och ensamhet som kan driva människor till desperata saker.
De som nu larmar om sommarens belastning är också noga med att säga att man inte ska dra sig för att söka vård om man behöver vård.
För även om det finns många som överutnyttjar akutvården finns det också många som borde ha sökt hjälp för länge sen och som inte ska behöva höra att de ställer till besvär.
Jag tror att ambulanssjukvårdaren Henrik Swedborg är något på spåret när han skriver i ett inlägg på Facebook som fått stor spridning: ”Lagar och regler som gör att ingen vågar ta ansvar utan man skickar vidare ansvar för att själv ”hålla sin rygg fri”.
Ansvaret ligger hos politikerna, det är där besluten måste tas, även om de är svåra.
Än så länge har vi varit lyckligt förskonade från stora olyckor med många inblandade på Gotland. Man tänker på vad som skulle hända vid en bussolycka med tre ambulanser till förfogande.
Eller för resten, det vill man inte alls tänka på.