Det har varit ganska många överord och konstigheter under höstens politiska samtal, på flera nivåer. Borgerlig politik kallas brunhöger, medan det är jätte-jätte-jätte-taskigt att läsa högt ur Vänsterpartiets partiprogram.
I går vann titeln Karl-Allan Nordblom (MP) överordens mästare när han i regionfullmäktige beskrev sammanslagningen av byggnadsnämnden och miljö- och hälsoskyddsnämnden som ”ett angrepp på demokratin”.
Ja, jösses.
För den som undrar vad de olika partierna tycker och tänker och hur de agerar när det inte är valrörelse, var gårdagens sammanträde ett utmärkt tillfälle för studier.
Tydligare går det knappast att skildra skillnaden mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen än den debatt som fördes i går. Dels om sammanslagningen av de två samhällsbyggarnämnderna, dels om återinförande av utmaningsrätten.
Det fanns en stabil majoritet för att slå samman nämnderna efter förhandlingarna i arvodeskommittén. Därefter har Meit Fohlin (S) antingen fått kalla fötter eller fått bassning av partiet för man har gjort helt om och menar nu att den nya ledningen har rätt att bygga sin egen organisation.
Helt korrekt men det fanns en viktig poäng i att det var en organisation man var överens om. Kanske passade det inte in i taktiken S verkar ha anammat sedan dess, att utmåla den nya regionledningen som auktoritär och enväldig?
Det var dock bara Miljöpartiet som genom sina båda avgående ordföranden för de berörda nämnderna, var helt emot att slå samman dem.
Medan den tillträdande ordföranden Eva Ahlin (C) underströk vikten av att ha i minnet för vilka man finns till, nämligen kommuninvånarna, framhöll miljöpartisterna det politiska perspektivet, att antalet politiker minskar. En mycket talande skillnad i inställningen till sina uppdrag.
När det gäller utmaningsrätten är de rödgröna helt förblindade av övertygelsen att det skulle vara att öppna Pandoras ask att ge externa aktörer möjligheten att föreslå att en verksamhet kanske kan utföras med bättre resultat.
Nya enheter för handläggning skulle behöva byggas upp, resurser läggas på att utreda upphandlingar ingen egentligen vill ha och när väl en utmaning blir av kommer personalens löner och villkor att bli usla och övervinster tas ut så att skattepengarna försvinner.
Den som tror att utmaningarna kommer att drälla in kommer att bli antingen besviken eller, om man är emot dem rent principiellt, väldigt glad. Som flera försökte förklara handlar det mer om ett förhållningssätt från regionen gentemot omvärlden. En signal att ”vi tror att ni har idéer och kunskap vi kan dra nytta av”.
Signalen från de rödgröna är lika tydlig, näringslivet ska hållas kort.
De ideologiska invändningarna kan man både förstå och ha respekt för, svårare är det att fördra argument som helt saknar grund i hur det fungerar. Som att man är emot för att ”det är regionen som ska avgöra vilka verksamheter som ska utmanas/upphandlas och inte”.
Självklart ska det fungera så, ingen påstår något annat. Idéer och inspel behöver däremot även komma utifrån om vi inte tror att vad regionen gör alltid är det bästa.