Varje dag läser fler än 5,5 miljoner svenskar en dagstidning och 4,4 miljoner av dem läser den på papper.
Uppgiften finns att läsa i Tidningsutgivarnas årliga rapport om svenska mediehus.
Utvecklingen är dock lika obönhörlig som tydlig. Antalet läsare som är beredda att betala för en prenumererad dagstidning minskar drastiskt. År 2000 uppgick de betalda dagstidningarnas upplagor till 4 089 000. År 2014 hade denna summa minskat till 2 833 000.
En parallell utveckling är ägarkoncentrationen som lett till att vi i dag har ett fåtal stora koncerner som äger de flesta lokala dagstidningarna i landet. Den lokala förankringen saknas och alla jobbar ungefär efter samma modell. Med samordning och att samma material publiceras i många kanaler.
Kvar att producera den lokala nyhetsjournalistiken blir allt färre och häromdagen slog det ner som en bomb att en av landets största koncerner, Mittmedia, diskuterar ett scenario där 75 procent av journalisterna sägs upp, många tidningar slås samman och görs till gratistidningar som ges ut 1-3 dagar i veckan.
Enligt Mittmedias vd kommer 91 procent av koncernens intäkter från print och bara 6 procent är rena digitala intäkter. Så kanalen är inte problemet utan det är att folk inte vill betala för journalistik.
Från Mittmedias ledning har man påpekat att uppgifterna är just bara ett scenario, men också bekräftat att det diskuterats. Oavsett realism i förslaget har det skapat en viktig debatt som förhoppningsvis kommer att bli konstruktiv och öppna mediehusens slutna dörrar.
För väldigt många orter skulle Mittmedias scenario betyda total avsaknad av granskning av makten. Det är ett långt större bekymmer än medieföretagens ekonomiska situation.
Det skulle bli en enorm demokratisk förlust. Kommunernas anställda informatörer blir den enda kanalen för medborgarna att få veta vad som händer. Informatörer är inte megafoner som manipulerar information i nån sorts ”Pravda-anda”. Men de är inte heller de som gräver fram skandaler eller ifrågasätter politiska beslut och prioriteringar.
Samtidigt får de lokala politikerna svårt att komma ut med sina budskap till medborgarna vilket försvagar det demokratiska samtalet.
Ekvationen är svår att få ihop när man tänker på att oavsett var nyheter publiceras så kräver det journalister som gör sitt jobb.
Det går inte fortare att jobba fram en nyhet för att den kan publiceras snabbt på webben. Samtidigt kan den som har ett bra förslag på hur mediekrisen ska lösas räcka upp en hand och kunna tjäna hur mycket pengar som helst genom att erbjuda sina tjänster till landets mediehus.
Att bevaka och granska en kommun är inte bara att plocka nyheterna som fallfrukt. Det kräver daglig screening av diarier, tragglande av allmänna handlingar, kronologisk bevakning av ärenden i nämnder och styrelser och inte minst relationer som kan ge en tips om var man ska gräva djupare.
Ett tradigt arbete som inte ger många klick men som samtidigt är förutsättningen för en fungerande demokrati och mediernas överlevnad på sikt.