Centerpartisten Bengt Wickman tycker att man kan lägga ner gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden (GVN) eftersom den fattar så få beslut och mest är en instans för rapporter och information. Detta rapporterade Radio Gotland om häromdagen.
Det var i mina ögon det mest uppfriskande som hänt gotländsk politik på länge. I dag går alldeles för mycket i förutsägbara spår där allt ska manglas i partigrupper och bara läggas fram om alla är med på tåget, om det är rätt tillfälle att lägga ett sådant förslag och om det finns nåt att vinna för egen del. Nu pratar jag inte om stora frågor som ska behandlas inom partiet utan om politiker som vågar dryfta egna tankar och förslag inom sitt ansvarsområde.
Vad man skulle vinna på att lägga ner GVN har jag svårt att bedöma, det är mer själva initiativet jag hyllar. Jag förstår till fullo att det måste upplevas tröstlöst att avsätta en dag för att klubba igenom en dagordning där politiska avvägningar och beslut sällan förekommer.
GVN är politiskt inte den tyngsta nämnden. Ändå har den ett ”eget” regionråd. Medan kärnan i samhällsbyggnadsområdet inte ligger under något av majoritetens sex (6!) heltidsanställda regionråd. Nej, alla är inte heltidsanställda som regionråd säger vän av ordning och det stämmer. Men de som jobbar deltid som regionråd avlönas på resten av sin arbetstid med arvode för sitt nämndordförandeskap. Så de är heltidsavlönade som politiker.
Filip Reinhag (S) kommer efter årsskiftet att vara regionråd på heltid helt utan någon nämndportfölj.
Och igen: de två tyngsta samhällsbyggnadsnämnderna, där besluten är avgörande för hela Gotlands framtid och tillväxt, det får skötas av fritidspolitikerna Tommy Gardell (S), tekniska nämnden, och Karl-Allan Nordblom (MP) byggnadsnämnden.
Den enda samhällsbyggande nämnd med eget regionråd är den som nog får anses väga lättast, Isabel Enström (MP) är regionråd på 60 procent och ordförande för miljö- och hälsoskyddsnämnden på resterande 40. Miljöfrågorna är viktiga men de frågor nämnden hanterar är oftast inte direkt avgörande på samma sätt som i tekniska nämnden eller byggnadsnämnden.
Majoriteten bestämmer självklart själv hur den vill fördela sina resurser men det är samtidigt ett val där medborgarna har rätt att ha synpunkter. Även borgerliga ledarskribenter.
Men trots att ansvaret för tillväxtfrågorna i praktiken ligger på fritidspolitiker lyckas majoriteten ändå framgångsrikt jobba med tillväxten.
I alla fall om de får säga de själva.
Arbetet för att bli ”Årets tillväxtkommun” 2018 drogs i gång med buller och bång. Nu jädrar skulle det bli verkstad av alla fina ord och visioner. Sen blev det tyst. Jättetyst.
Plötsligt nämndes inte längre 2018. Nu var det ”senast 2020” som gällde. När GT försöker reda ut var, när och hur ambitionsnivån ändrats och av vem, får vi bara luddiga svar. Just 2018 har plötsligt inte varit nåt exakt år, hävdas det trots att vem som helst som kan använda Google på några sekunder kan hitta bevis för att 2018 varit oerhört tydligt definierat.
Det är inte fel att ändra sig eller att anpassa sin tidsplan till vad man anser sig vara rimligt.
Det är försöken att få det till att ”inget har hänt” som är irriterande oseriösa.