Medelhavet fylls av liken efter desperata människor på flykt från krig, fattigdom och svält. I hopp om ett bättre liv sätter de sig i livsfarliga, överlastade båtar ägda av människor som ser sin möjlighet att tjäna pengar på andras elände. De ansvariga behöver aldrig vara rädda för sina egna liv utan sitter tryggt i land och räknar pengar.
På andra sidan Medelhavet tittar vi andra maktlösa på. De flesta med smärta och sorg.
Men det finns också människor som vill att fattiga och utsatta människor ska hålla sig i sina hemländer. De ska inte komma hit och störa vår stadsbild med att vara otacksamma och se ledsna ut. Vi kan faktiskt inte vara världens samvete och rädda alla.
Man vill stoppa invandringen och förbjuda tiggeriet.
En cynisk tanke som med rätta leder till upprördhet hos många. Samtidigt är det enklaste sättet att bemöta argument som dessa med att förfasa och distansera sig.
Problematiken som ledder till att människor tar sig till rikare länder för att tigga är lite för stor för att den traditionella lösningsmanualen ska gå att använda; det är regeringens fel (antingen den nuvarande eller den förra, beroende på vilket lag man är med i).
Det går inte, ens med den bästa vilja i världen, att få det till att det är jobbskatteavdragens eller Rut-bidragens fel. Inte för att somliga inte ändå försöker med allt vad de har, men ändå, det är svårt.
Men det är också svårt att möta människorna, varje dag och känna dig usel varje gång du förbi utan att lägga en slant i muggen. Och hur många gånger ska man hälsa ”Hej, hej” innan det är dags att säga något mer?
Är man en avskyvärd människa de dagar man inte orkar ens hälsa?
Somliga människor tar skydd bakom myter och rykten som florerar om det organiserade tiggeriet, om människor som ibland låtsas vara mer halta och lytta än de är (för att fler skänker pengar då) vilket tas som bevis för att de alla är bedragare. Och varför är de inte mer glada och tacksamma?
Här på Gotland är det dock svårt att gömma sig bakom tröstande rykten om att du kan strunta i dem för de bara luras.
Här vet vi vilka de är och var de kommer från. Den som vill se hur de har det hemma kan med fördel läsa Helagotlands reportage från Elin Bååths resa till Genesa och Dumitrus hemby i Rumänien.
Som medmänniskor kan vi välja, ge hjälp eller inte, ingen är bättre eller godare än den andre.
Det är när kraven kommer på den svenska staten eller gotländska regionen som det blir svårt. Ingen som inte måste åker till ett fjärran land för att tigga.
Men vi kan inte heller riva upp alla de system och regelverk som gäller för att lands ansvar för sina medborgare.
Inte heller kan vi se på när det anläggs kåkstäder i vårt land, med den misär det är för människor att leva i dessa.
Plus att privat mark ockuperas av tältläger och det absurda inträder att markägaren blir skyldig att ordna med renhållning och annat.
Det är verkligen inte enkelt så låt oss inte heller låtsas att det finns enkla lösningar.