Regeringens budskap om att införa miniminivå för asylmottagande kom inte direkt som någon chock.
Inte desto mindre är det ett tragiskt nederlag i en tragisk värld.
Att ta emot människor som söker asyl handlar inte om något val eller politisk ideologi. Det är en mänsklig rättighet att kunna fly från krig och förtryck och söka asyl.
På Gotland inventerades nyligen över 4 000 platser möjliga för asylmottagning. Hittills har drygt 500 utnyttjats. Vissa kommuner tar inte emot några alls, vissa länder i EU likaså. Sverige har hittills kunnat hålla fanan högt men när man tvingas hänvisa människor att sova på gatan, då handlar det inte längre om att ha goda ambitioner.
Debattörer och politiker överträffade varandra i att beskriva regeringens beslut som ett svek, som ovärdigt och rent avskyvärt. Inte ens SD och M var glada, de tyckte att åtgärderna var för lindriga.
Det är stor skillnad på att stå bredvid och tycka mot att ha ansvaret för verkliga människor, både de som tvingas sova utomhus mitt i vintern och alla de ute i kommunerna som jobbar dygnet runt för att få mottagandet att fungera.
Denna intressekonflikt illustrerades väl genom vice statsminister Åsa Romsons (MP) tårar på presskonferensen när hon svarade på frågan hur MP av alla partier kunde gå med på att strypa möjligheten för människor att söka skydd i Sverige.
Det handlar om att välja mellan pest och kolera, inte mellan att vara medmänniska eller inte.
Hade det ”bara” handlat om pengar hade det varit en annan sak. Men vi kan inte bygga bostäder över en natt, vi kan inte heller acceptera att människor tvingas bo i vilken misär som helst.
Och igen. Det finns ingen som helst anledning för SD eller andra att säga ”Vad var det vi sa?”. För inte var det det här i alla fall. De som länge velat stänga gränserna har inte haft empati för alla vi inte kan erbjuda tak över huvudet som grund. Långt därifrån.
Samma dag som regeringen meddelade de skärpta reglerna för flyktingmottagandet meddelade Moderaterna på Gotland att de tänker rösta emot att regionen bidrar ekonomiskt till boende för EU-migranterna i vinter. En beräknad kostnad på 395 000 kronor.
Och plötsligt handlar det om pengar.
Valet blir smärtsamt konkret. För om det inte handlar om pengar borde detta beslut vara lätt att ta. Vilka är vi om vi vänder våra medmänniskor ryggen?
Rent krasst har Moderaterna rätt.
Det finns tydliga regler om rättigheter och skyldigheter. Ett land har ingen skyldighet att ordna med boende för dem som utynyttjar rätten att åka till ett annat EU-land för att försörja sig.
Men hur ska man orka vara krass och peka på regler när alternativet är att hjälpa verkliga människor som finns här mitt framför våra ögon?
Nej, det hjälper inte för att lösa orsaken till dessa människors öde. Och nej, det är inte rättvist när vi samtidigt tvingas spara på de enda glädjeämnena i många gotlänningars vardag som bokbil och bibliotek.
Men ska vi prata orättvisa så är det en bit kvar till hur livet ter sig beroende på om man föddes i Sverige eller i Rumänien.