De borgerliga partierna i riksdagen meddelade i går att de går till val tillsammans som Alliansen 2018.
I morgon kommer Annie Lööf tillbaka till jobbet som partiledare efter ett halvårs föräldraledighet. Kanske kommer därmed också en nytändning i oppositionsarbetet. Annie Lööf var den givna motorn i oppositionen innan hon gick på ledighet och den som trodde/befarade att moderatledaren Anna Kinberg Batra skulle ta denna plats när utrymme gavs, har blivit besviken, eller glad, beroende på vad man tycker.
Om det är smart eller inte att åter gå till val som ett färdigkompromissat borgerligt regeringsalternativ återstår att se. Mycket vatten har runnit under broarna sedan Alliansen föddes på initiativ av förre centerledaren Maud Olofsson. Samtidigt har ju inte det andra alternativet, att prata ihop sig först efter valet, så som nuvarande regeringen valde att göra, visat sig särskilt framgångsrikt.
Viktigast av allt är att partierna före valet profilerar sig så att de olika politiska linjerna inte suddas ut till en allmänborgerlig smet.
Maktbalansen inom Alliansen är avgörande i viktiga frågor, inte minst för den högaktuella flykting- och integrationspolitiken.
Här är Centerpartiet ganska ensamt och litet mot de andra partierna som har mer gemensamt med den rödgröna regeringen i denna fråga.
Vad vill väljarna? Det är också en fråga man måste ta hänsyn till. Här finns den glödheta potatisen som handlar om hur mycket man ska utnyttja Sverigedemokraternas vågmästarställning. Inget parti i Alliansen har ens antytt att man har nån som helst intention att samarbeta eller samverka med SD och i detta har man sannolikt väljarnas stöd.
Men frågan om passivt stöd är svårare, det vill säga att man kan får stöd i olika frågor utan att man kommit överens eller samverkat. Här finns dock SD:s utpressningshot kvar, de avser att fälla alla budgetar som inte köper deras invandringspolitik.
Odemokratiska metoder av detta slag är så osvenska som de kan bli.
Samtidigt som det finns uppenbara fördelar med ett sampratat och pålitligt borgerligt alternativ finns det en utbredd trötthet på blockpolitiken. Men den är mer cementerad än någonsin. Inte minst sedan Miljöpartiet bestämde sig för att parkera sig som ett vänsterparti.
Det hade onekligen varit spännande att se hur det skulle gå med ett regeringsparti som tvingades förhandla och kompromissa med alla andra partier i alla frågor. Spännande men inte särskilt smidigt misstänker jag.
Det rödgröna samarbetet är inte på långa vägar lika sampratat eller enigt som Alliansens bestämda inriktning.
Inte på regeringsnivå och inte lokalt här på Gotland. Miljöpartiet är i ständig opposition på den regering de själva sitter med i och här på ön har partierna helt olika syn på hur verksamheten ska ledas.
Vänsterpartiet (och Feministiskt Initiativ) tycker att skatten kan höjas medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är mer pragmatiska och förankrade i verkligheten.
Men även inom oppositionen på Gotland finns olikheter. Inte minst mellan Centerpartiets och Moderaternas sätt att se på regionalpolitiska hänsyn av olika beslut.
Men i opposition är man fri att driva sin egen linje vilket i detta fall är mycket bra.