Det är aldrig roligt att ertappas med fel i sak. Särskilt inte om man på denna felaktiga sakuppgift bygger en tvärsäker åsikt.
David Lindvall avslöjade i går att jag läst slarvigt, och missat, att det visst nämns en lönenivå i Alliansens förslag om Inträdesjobb. Dessa ska omfatta 70 procent av en ingångslön, upp till ett tak om 21 000 kronor.
Jag håller med David Lindvall om att det inte är en anmärkningsvärt låg nivå om man ser till de faktiska lägstalöner som finns på svensk arbetsmarknad. Och inte minst: det är långt över den nivå man tvingas leva på om man inte har nån lön alls och inte är kvalificerad för a-kassa. För det är ju det man måste jämföra med, att inte ha någon lön alls.
Men detta väljer David Lindvall att inte alls kommentera. Liksom det faktum att S-regeringen tagit beslut om direkta ingrepp i lönesättningen genom det lärarlönelyft som skapat stor oreda och irritation inom lärarkåren.
Alliansens förslag beskriver David Lindvall som en ”dödsstöt mot den arbetsmarknadsmodell som tjänat Sverige väl och länge”. Men han utvecklar inte på vilket sätt eller varför S-regeringens lärarlönelyft inte innebär samma dödsstöt.
Lindvall konstaterar först att Alliansens förslag inte är dåligt men landar ändå sedan i att han tycker att det är dåligt.
Logiken haltar, eller som man också kan uttrycka det: resonemanget utgör en tankevurpa.
Dödsstöt är för övrigt ett ord man kan använda om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets beslut att lägga fram en proposition om kraftiga begränsningar för vinstuttag i privata företag som utför tjänster på uppdrag av det allmänna.
Ilmar Reepalu (S) föreslog i sin utredning en modell där välfärdsföretagen ska kunna ta ut 7 procent på operativt kapital i vinst. Det var inte bara ett nytt förslag det var ett helt nytt begrepp inom företagsekonomi, nämligen ”operativt kapital”.
Alla andra partier i riksdagen är emot förslaget. Inte ens regeringspartiet Miljöpartiet gillar det.
I Svenska Dagbladet häromveckan skrev åtta tunga MP-politiker i kommuner eller landsting att de ”är mycket beskvikna över förslagen i Ilmar Reepalus utredning och förslaget om vinsttak bör helt slopas. Vi menar att en ny utredning bör tillsättas, för att säkra mångfald och kvalitet i välfärden”.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hänvisar ofta till ett ”stort folkligt stöd” för att privata företag inte ska tillåtas lyfta skattepengar till vinster i sina ägares fickor. Problemet är att det finns ett minst lika stort folkligt stöd för möjligheten att kunna välja skola och vårdcentral för sig och sin familj.
Detta hänger ihop. Privata utförare ger valmöjligheter och flera utförare skapar nyttig konkurrens.
Innan några beslut tas eller utredningar startas borde en grundfaktor i sammanhanget utredas: hur stort är problemet?
Kan man möjligen stoppa problemet utan att sätta krokben för samtliga?
Något som motsäger problemets påstådda uppfattning är alla de som väljer privata utförare. Om verksamheten skulle vara så dränerad på resurser som S/V påstår skulle ingen välja dem.
Problemet skulle så att säga lösa sig självt.
I själva verket är det tvärtom, i SKL:s nationella patientenkät 2015, visar det sig att 15 av landets 20 mest populära vårdcentraler drivs av välfärdsföretag, äldreboenden i privat regi är bättre än kommunala i 18 av 22 kvalitetsindikatorer (Socialstyrelsen), undersköterskor i välfärdsföretag tjänar i snitt 1 000 kronor mer jämfört med sina kollegor i offentlig verksamhet (Lönestatistik från SKL och Vårdföretagarna 2015) .
Är det då verkligen de privata utförarna som är problemet?