Om drygt en månad vet vi.
Antingen har vi en ny regering eller också står vi inför ett extra val.
I går meddelade talmannen Andreas Norlén att det inte blir nån mer omröstning före jul. Men att det nu finns ett slutdatum på sonderingar och röstningar: den 23 januari är tiden ute.
Positionerna är fortsatt låsta, i alla fall verkar det så för oss som inte är insatta i det som händer bakom kulisserna.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson är fortsatt optimistisk och tror att det blir han som till slut får bilda regering som statsminister. Hur det ska gå till har han ännu inte lyckats förklara.
Han vidhåller att han inte avser samarbeta med Sverigedemokraterna utan hoppas på stöd från allianspartierna. Att det inte räcker för att bilda majoritet verkar vara en detalj han tycker att vi ska bortse från.
Socialdemokraterna och Stefan Löfven håller fast vid sitt budskap om utsträckta händer till Centerpartiet och Liberalerna. För att detta ska bli verklighet behöver händerna till LO och Vänsterpartiet släppa taget, en balansgång som verkar svårt att klara.
I skuggan av regeringsbildningsspekulationerna fortsätter skandalerna att avslöjas inom Sverigedemokraterna.
Partiet som hämtar sin näring i att beskriva mångkulturen som ett hot mot svenska kvinnor men som gång på gång avslöjas med en egen kvinnofientlig retorik som inte kan skyllas på främmande kultur eller religion.
Senast av tvingas avgå efter att ha avslöjats är Jonas Millard, sverigedemokratisk ledamot av riksdagens konstitutionsutskott som på nätet skrivit om hur man på bästa sätt drogar och våldtar kvinnor.
I samband med sin avgång tar han avstånd för det han skrivit i ”ungdomligt oförstånd”. Även här finns en djup dubbelmoral i Sverigedemokraternas retorik. ”Ungdomligt oförstånd” kan ursäkta misogyna sverigedemokrater i dryga 30-årsåldern, medan flyktingar i yngre tonåren beskrivs som ”skäggbarn” och vuxna nog att skickas tillbaka till krig och terror.
Det har de senaste åren visat sig att det står utom allt rimligt tvivel att många av de som röstar på Sverigedemokraterna struntar högaktningsfullt i vad partiet gör, hur mycket rasism och hat som än förekommer, fortsätter partiet att växa. Om än mer och mer långsamt.
Folk orkar inte sätta sig in i vad de olika partierna vill och när allt fler beskriver politiken som ”sandlåda” etableras bilden av politiken som ett spel.
Drevet som nu går mot Centerpartiet och Annie Lööf, SD:s största hatobjekt, från etablerade politiker och debattörer är som en efterlängtad julklapp för Jimmie Åkesson som kan ligga under en palm och rulla tummarna medan stödet för hans parti växer.
Därför är det skönt att läsa om när någon ber sina kompisar att skärpa sig. Som Oskar Magnusson, politiskt sakkunnig hos närings- och innovationsminister Mikael Damberg, som skrev på Twitter: ”Skulle önska att en och annan partikamrat sänkte tonläget mot Annie Lööf och Centerpartiet just nu. Kompromissvilja och tålamod kan leda fram till en ny regering. Sarkasm och hårda omdömen kommer aldrig att göra det”.
Exakt. Här ligger kanske det största hindret som skymmer Löfvens utsträckta hand.