Jag ser fram emot tiden när Jan Björklund avgått som partiledare för Liberalerna. Inte för att han gjort ett dåligt jobb, han briljerade i sitt anförande i riksdagen i går när han talade för liberalismens värden.
Nej, jag längtar mest efter hans memoarer och en närmare beskrivning av hur det sett ut i hans värld de senaste veckorna.
”Under mina 25 år i svensk politik har jag aldrig upplevt något liknande” sa han om den ”hat- och hetskampanj” som drabbat honom från ”den svenska högerns svans”.
Som noterats på denna och många andra ledarsidor den senaste tiden är det inte Liberalerna eller Centerpartiet som ”svikit Alliansen”. Tvärtom.
Ändå har framför allt företrädare för Moderaterna haft ett orimligt högt tonläge med anklagelser om svek och feghet när de liberala partierna vägrat ge sitt godkännande till en konservativ högerregering med stöd av Sverigedemokraterna.
När Ulf Kristersson (M) i går lades fram som statsministerkandidat i riksdagen fick också partiledarna möjlighet att förklara sina ställningstaganden.
Alla självklart övertygade om att deras ståndpunkt är den bästa för Sverige. Något annat har ingen partiledare för ögonen även om många verkar tro att de mest driver sina linjer för att spela ett spel.
Därför blev också skillnaderna mellan partierna välgörande tydliga och klara för alla och envar.
Moderaternas gruppledare Tobias Billström anförde Moderaternas ansvarstagande i att ”ställa upp” för att genomdriva så mycket av Alliansens politik som möjligt. Om jag inte minns helt fel var Billström också ensam i att inte med ett ord nämna Sverigedemokraternas roll för att detta skulle gå att genomföra.
Och den som levt i tron att Sverigedemokraterna skulle stödja allmän allianspolitik utan något motkrav uppmanas att lyssna på Jimmie Åkessons (SD) anförande.
Även SD är beroende av att samarbeta för att få genomslag för sin politik. Men någon ödmjukhet inför detta faktum syntes inte av.
Man skulle snarare tro att SD var ett parti som de andra slogs om, så som han gjorde ner alla partier och hela det parlamentariska systemet.
Alla är inkompetenta och sitter i sandlådan utom Jimmie Åkesson och hans parti som är ”pragmatiska” och bara vill landets bästa.
När alla andra tog utvecklingen i vår omvärld som varnande exempel när högerpopulistiska partier bjudits in till makten, tog Jimmie Åkesson det som goda och eftersträvansvärda exempel. Danmark, Italien, Ungern, där har ni SD:s förebilder.
I SD:s bästa för Sverige ingår politiskt stöd bara till de partier som ser till att de liberala partierna hålls utanför allt politiskt inflytande. De kräver också garantier till inflytande som motsvarar deras väljarstöd. I en M/KD-regering betyder det i stort sett samma inflytande som Moderaterna och väldigt mycket mer än Kristdemokraterna.
Att hålla ihop Alliansen har inte varit prioriterat för Moderaterna och Kristdemokraterna. Liberalerna och Centerpartiet tror och hoppas fortfarande på att banden ska kunna lagas för en nystart.
Frågan är hur mycket attackerna mot dem skadat dessa relationer.
Slutligen: Ulf Kristersson skulle inte ha klarat omröstningen ens om C och L röstat ja. För då hade SD röstat nej och Kristersson hade ändå fallit.