Det är inte utan att man sträcker lite på sig när regionstyrelsens förre ordförande, Björn Jansson (S), apostroferar undertecknad med förhoppningen att jag ska kunna förklara tingens ordning för honom.
Det gör jag gärna, försöker alltså. Jag tycker det hör till vanligt hyfs att svara när man blir direkt tilltalad.
Så här skrev Björn Jansson på gårdagens Gotlands Folkblad: ”Misstroendeförklaringarna haglar som spön i backen och det blir alltmer bisarrt. Dels handlar det om budgeten och de skattehöjningar som finns där och om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Man riktar inte misstroendeförklaringen mot statsministern eller finansministern för då leder det till regeringskris och det ansvaret vill oppositionen inte ta.
Jag tycker det är ett ohederligt spel, inte värdigt i en demokrati. Att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) deltar i det spel som moderaternas och kristdemokraternas partiledare ägnar sig åt övergår mitt förstånd, men kanske Eva Bofride har svaret?”.
Jag väljer att inte tolka det som att Björn Jansson anser att även statsministern och finansministern borde bli föremål för misstroendeförklaringar. Utan att han tycker att misstroendeförklaringarna som ligger är bisarra och enbart politisk taktik.
Det är en bild som lanseras hårt av det berörda socialdemokratiska partiet.
Jag förstår att Björn Janssons fråga i grunden är retorisk men jag besvarar den gärna eftersom jag inte gillar retorik som försöker vifta bort och nonchalera allvarliga hot mot rikets säkerhet.
Som alla vet har vi haft många ministrar som fått gå av orsaker långt ifrån det allvar som ledde till att Anna Johansson och Anders Ygeman fick lämna sina ministerposter.
Maria Borelius svarta städtjänster, Cecilia Stegö Chilòs uteblivna radio- och tv-licens, Aida Hadzialics rattfylla. Förvisso misstag och medvetna val som inte direkt är föredömliga för ministrar i en regering, men ändå tämligen mänskliga och med begränsade konsekvenser för landets väl och ve.
Att två ministrar redan fått gå och en hänger på gärdesgården (Peter Hultqvist) beror inte på personliga små misstag eller historiska fadäser utan att de i flera år haft kunskap om att rikets säkerhet varit i fara, inte bara landets mer abstrakta säkerhet, utan även uppgifter om enskilda personer som på olika sätt under okänd tid varit utlämnade till främmande makt.
Det är det som är det bisarra i kråksången, inte att det krävs ansvar och konsekvenser för detta agerande.
Misstroendeförklaringarna gäller bristen på förtroende för detta agerande, det som redan är känt.
Det rent formella och konstitutionella är en sak, det faktum att ministrar i Sveriges regering inte pratar med varandra om händelser som sätter både landet och enskilda medborgare i fara, är oacceptabelt och häpnadsväckande. Därför måste ansvar utkrävas och agerandet få konsekvenser.
Det bisarra är inte att det utkrävs ansvar utan att så många vill avfärda agerandet som en petitess och att allt handlar om politiskt spel.