Almedalsveckan har länge varit ett självspelande piano.
Alla vill hit och det har inte funnits någon anledning att ändra på veckans utformning eller upplägg. I år har två olika perspektiv sammanfallit som gjort att förändringar tvingats fram.
Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) närvaro samt behovet av säkerhetsåtgärder för att förebygga terrorattentat. Båda aspekterna handlar om extremister som vill montera ner vårt öppna samhälle.
För alla vana Almedalsbesökare är framför allt de fysiska åtgärderna påfallande och en drastisk förändring av det tidigare öppna rummet.
Nu är det stora betongfundament, staket och bommar som ramar in Almedalsveckan.
Säkerhetsåtgärderna är tyvärr svåra att råda på. Skulle en bil rusa in i folkmassorna skulle ingen förlåta dem som nonchalerade risken för ett attentat liknande dem som skett i flera europeiska städer.
Men nu krävs ett samlat grepp för att fundera över varumärket Almedalsveckan. Det gamla varumärket präglat av öppenhet och tillgänglighet är ersatt av det motsatta efter att nazister släppts in.
Vad än arrangörsgruppen säger har NMR inte hindrats, de möjligheter som fanns för att försöka stoppa dem har inte tagits.
Det är först i efterhand som man fått kalla fötter och försökt få polisen att ändra sitt beslut. När man hade möjlighet att yttra sig till polisen över tillståndet hade man inga invändningar.
Både från tekniska nämnden och från arrangörsgruppen har tvärtom NMR:s närvaro försvarats med att ”Almedalsveckan är öppen för alla”. Visserligen med ett litet ”tyvärr” mellan raderna, men ändå utan formella protester eller försök att stoppa dem.
Tillsammans med andra mycket svårbegripliga beslut – som att säga nej till uppställda veteranfordon, gå in och ”beepa” könsord i arrangörernas rubriker på seminarier – har man på alldeles egen hand skapat en helt ny Almedalsprofil.
Allt började med en katastrofalt illa kommunicerad höjning av markhyran som drabbade några stora och viktiga aktörer med tredubbla höjningar av hyran.
Debattörer som kritiserat Almedalsveckan så länge den funnits har fått vatten på sin kvarn så det räcker till krönikor ända fram till nästa Almedalsvecka.
Allt detta gör att arrangören, det vill säga de politiska partierna, måste sätta sig ner och noggrant diskutera vad man vill med sitt varumärke.
För det självspelande pianot har lämnat scenen för länge sen. Om man inte själv bestämmer vad varumärket ska vara bestäms det av andra.
Om det skifte som uppenbarligen ägt rum i och med årets vecka är politiskt förankrat så borde det förankrats och kommunicerats mycket bättre. Almedalsveckan är inte ett internt projekt för Region Gotland, den berör långt fler än så.
”Vi skapar Almedalsveckan tillsammans” skriver representanter för veckans ledning på insändarplats i dagens GT.
Så har det varit hittills. Innan man välkomnade nazister och började moralpanikcensurera i arrangörernas rubriker.