Medborgare som utnyttjar sin meddelarfrihet ska kunna göra detta utan att känna sig hotade eller få obehagliga frågor av sin arbetsgivare. Alla anställda i offentlig verksamhet har långtgående rättigheter att prata med medier utan att nån ska efterforska källan.
Förutom den rent juridiska aspekten av den formella meddelarfriheten präglas det svenska samhället av en generös inställning till människors kontakter med journalister, även där de inte har ett juridiskt skydd.
Vi värnar ett öppet och demokratiskt samhälle helt enkelt.
Dessa saker är ingen självklarhet. Vårt öppna samhälle är något värt att försvara och varje inskränkning som görs måste vara noga genomtänkt. Det finns också krafter som starkt ogillar öppenhet och fri press, radio och tv. För att stärka sin tes ägnar de väldigt mycket tid och kraft till att underminera den fria journalistikens trovärdighet.
Men vårt öppna samhälle är också beroende av en annan faktor: civilkurage och medborgarmod. Vi har ett ansvar att meddela om fel och brister, inte ta för givet att ”nån annan” ska sköta allt.
När medborgare bryter mot fundamenten i en stat och en demokrati måste det få kännbara konsekvenser. Att gå till attack mot dem som har som sitt uppdrag att skydda oss och upprätthålla lag och ordning måste betraktas som ett brott mot hela vårt samhälle.
De medborgare som ser detta hända har en skyldighet att vittna och rättsväsendet måste vara rättvist och tydligt gällande brottens allvar.
Det är obegripligt att samhället inte kan sätta emot dessa terrorhandlingar där utryckningsfordon av olika slag inte kan köra fram till nödställda, eller luras till platser där de attackeras.
Hårdare regler och strängare straff är en ofta efterfrågad lösning. Men om ingen kan åtalas hjälper ju inte hårdare straff.
Vet vi att företag fuskar med skatten, regionen slösar pengar, medier skriver felaktigheter eller ser folk langa till ungdomar, ja, vad det än är, då har vi ett ansvar, var och en av oss, att påtala detta till lämplig instans för lämplig åtgärd.
Att sitta hemma och sucka över allt man vet men som ingen (annan) gör något åt är föga framgångsrikt.
När några unga personer åker runt i en bil och skjuter raketer från denna undrar man hur det står till rent allmänt med förståndet och omdömet. Bilen sågs köra runt i Visby på nyårsafton och beter man sig så omdömeslöst kan man självklart inte hantera ansvaret att framföra ett fordon.
Civilkuraget gäller dock mer än att berätta när man ser brott begås eller har vetskap om missförhållanden av olika slag.
Det handlar också, inte minst, om att stå upp för det man tycker är rätt och riktigt.
Att man tar reda på och tar ansvar för den politik man stödjer med sin röst eller sympati. Att hänvisa till ett allmänt missnöje med andra gälls inte.
Var och en har ansvar för sitt eget agerande och sin egen del i det samhälle vi skapar tillsammans.