Sveriges match mot Tyskland fångade stora delar av vårt land och vi satt där enade i vår innerliga önskan att de blågula skulle slå världsmästarna. Ett tag såg det ut som att det åtminstone skulle bli oavgjort.
Viken insats!
Ingen med nån sorts känsla för spelet kan heller säga något annat än att Kroos stänkare i krysset efter den där olycksaliga frisparken var något annat än vackert och välförtjänt.
Sverige var också förtjänt av ett kryss, ett kryss för oavgjort, efter att ha hållit Tyskland stången hela andra halvlek. Men man vinner inte matcher på bra försvarsspel. Man vinner på att göra mål. Och man gör lättare mål om man har bollen. Vilket Tyskland hade i stort sett hela andra halvlek.
Till och med en annars ljumt sportintresserad ledarskribent kan begripa att resultatet inte kom som en blixt från en klar himmel. Det låg där och väntade i drygt 45 minuter.
De flesta fattar detta.
Men det hat som efter matchen flödade mot Jimmy Durmaz, spelaren som låg bakom Tysklands frispark som ledde till målet, var som en spya på hela det svenska herrlandslaget och allt de uppnått under matchen mot de regerande världsmästarna.
Det är vidrigt att se och det var så tydligt att det handlade till 100 procent om rasism och 0 procent omsorg om ur det går för Sverige i det pågående världsmästerskapet.
Men lyckligtvis ställde sig Sverige upp mot hatarna och bakom Jimmy Durmaz. Förhoppningsvis gör vi samma sak den 9 september.
För det hat som flödade mot Jimmy Durmaz är samma hat som som Hanna Marklund får utstå. Samma hat som gör att det i svensk fotboll finns en (1) öppet homosexuell spelare inom herrfotbollen. Och det är samma hat som sprids av Sverigedemokraternas svans. Samma hat som alla andra ser och drabbas av men som partiledningen ”aldrig har sett” och om de nån gång sett det så kan de inte minnas det.
SD-svansen som ofta försvarar sitt hat mot invandrare med att alla osvenska kulturer förtycker kvinnor och har en allmänt dålig kvinnosyn.
Det skulle vara komiskt om det inte vore så hjärndödande tragiskt.
Hanna Marklund har spelat 118 landskamper i fotboll för Sverige och fick Diamantbollen 2005. Det gör dock inte att hon är kvalificerad att i tv kommentera den sport hon utövat sen hon var sju år gammal.
För hon är kvinna.
Hatarna försökte ta ner henne men inte heller här lyckades de.
Svenska herrlandslagets anhöriga, fruar och flickvänner, utsattes för sexuella trakasserier av svenska fans som ville ta bilder med dem. Eller som Martin Fredman, säkerhetschef på Svenska fotbollförbundet, uttryckte saken: ”Det är berusade svenska män, det handlar om ett mindre antal men ändå, som är framme, vill ta selfies och är närgångna och det är någon hand som hamnar fel”.
Ja, man hatar ju när det där händer med ens händer.
Att de liksom hamnar fel.
Det är dock i slutändan hoppingivande att se svenskarna stå upp mot hatet och rasismen. Fotbollen är större, svenska fansen är större.
Det är nog nu.
Heja Sverige!