Rapporter om minskat antal journalister och nedlagda redaktioner är inte längre nyheter, det är vardagsmat. Samtidigt ökar antalet informatörer och kommunikatörer, inte sällan är det journalister som byter sida, eftertraktad kompetens av företaget och för journalisten en flytt till en säkrare bransch och oftast även högre lön.
Yrkesnätverket Sveriges kommunikatörer har genom sina register uppskattat att det går två kommunikatörer på en journalist. Utan att lägga överdrivet mycket av förklaringen i detta förhållande kan nog var och en förstå att det blir en obalans mellan dem som vill få ut ett budskap och dem som ska granska budskapet i fråga.
Obalansen mellan kommunikatörer och journalister tillgodoser dock ingens behov. Om det inte finns seriösa journalistiska produkter att få ut sina budskap i blir ju även kommunikatörens jobb överflödigt.
Ettusen journalisttjänster har försvunnit bara de senaste två åren.
Hade det gällt nån annan bransch hade det sannolikt gett upphov till debattprogram och krav på politiska insatser. Nu verkar de flesta tro att krisen är övergående och bara gäller papperstidningarna, att det är webb och mobil som är lösningen.
Det är de också, om man pratar om de tekniska lösningarna men innehållet är ännu samma gamla vanliga journalistik.
Den stora faran är inte att svenska journalister får en ännu kärvare arbetsmarknad, det är vad det betyder för demokratin och då framför allt på det lokala planet.
Journalisten Pär Lindström på tidningen Norran uttrycker det klokt i ett inslag i SVT: ”Det är ju det som är faran på sikt, det finns anledning att vara orolig i alla fall för de rent demokratiska aspekterna. Vi inom press, tv och radio är ju den spelyta som vi har mellan de gånger vi går till valurnorna. Det är medierna som är kontaktytor mellan de som väljer och de som blir valda och när förutsättningarna försämras så är det en fara för demokratin”.
Bristen på tillit och förtroende för journalister och journalistik har vuxit i takt med sajter som enträget påstår att svenska medier döljer sanningen för medborgarna. Även om få tror att det är sanningen som redovisas på dessa sajter så finns en utbredd misstro mot journalister.
Detta visade sig inte minst i samband med Aftonbladets senaste granskning av sajten Flashback där somliga ansåg att privatpersoners identitet avslöjades och att därmed deras yttrandefrihet kränktes.
Men Aftonbladet, liksom alla andra tidningar, drivs med publicistiskt ansvar. Redaktioner landet runt får dagligen tillgång till känslig information om privatpersoner som ingen skulle komma på tanken att publicera. Det finns också en ansvarig utgivare som är personligt ansvarig och kan ställas till svars.
Är man däremot en person som tilldelats makt av svenska folket kan man inte räkna med att ha en dold och en öppen agenda utan att bli granskad för detta.
Här finns en över hundraårig tradition av en fungerande publicistik där ansvar både tas och kan avkrävas om någon känner sig felbehandlad. Det är en svensk affärsidé långt mer värd att värna än vapen eller bilar.