Om man har som huvudmål att försöka blanda bort korten om andras politik och framhålla den egna genom att inte prata så mycket om den, då är det lätt att trassla in sig.
Det är till exempel viktigare för bland andra Erik Fransson på Gotlands Folkblad att försvara det egna partiet än att lyssna på lärare och sjukvårdspersonal som larmar om låga löner och usla arbetsförhållanden.
När Lärarförbundet lämnar löneförhandlingarna då arbetsgivaren vägrar diskutera sitt utgångsbud på 1,5 procent tycker Gotlands Folkblad inte att det är värt att ens notera utan väljer istället att kritisera denna ledarsida för att jag ifrågasätter glappet mellan stora ord om satsningar på lärarna och den krassa verkligheten för öns lärarkår.
När anställda och fackliga organisationer vid Visby lasarett öppet ber om att bli lyssnade på, då avfärdar Gotlands Folkblad det genom att istället prata om ett ”illvilligt drev” av dumma ”borgare”.
De senaste dagarna har man också kritiserat Sveriges generösa flyktingpolitik och den fria rörligheten.
Jan Karlsson, före detta ombudsman för Socialdemokraterna, har de senaste åren gjort sig mer känd som vad man välvilligt kan kalla ”invandringskritisk” insändarskribent.
I två delar har han nu fått utrymme på Gotlands Folkblad förklarat hur dåligt det är med en generös flyktingpolitik och att det finns partier som jobbar för ”fri invandring” vilket han argumenterat emot i två dagar.
Socialdemokraterna har tillsammans med Miljöpartiet infört en asylpolitik som är bland den strängaste i Europa.
Från en generös inställning till människor på flykt pratas det nu om ”andrum” och ”flyktingpaus”. Ett vägval som är hårt kritiserat även inom regeringspartierna men som vi nu ser har stöd av i alla fall Gotlands Folkblad.
Nu finns det inget parti som vill ha ”fri invandring”. Däremot fanns det med i Centerpartiets underlag till idéprogram tankar om en värld utan gränser. Att människor fritt borde kunna röra sig och bo där de själv vill.
I sånger och drömmar är det något fint och berömvärt, när det kommer ner till praktiska handlingar är det tydligen något väldigt suspekt.
I samma veva brukar man också sabla ner på samma idéprograms tankar om att varje människa borde få välja hur hen vill leva sitt liv, vem eller vilka man vill älska och leva med i en familj.
Även detta en i mina ögon självklar vision att sträva efter men i vissa tolkningar vägrar man förstå vad det handlar om utan sprider beskrivningar om att det skulle handla om tvångsgifte som förekommer inom vissa religiösa sekter.
I verkligheten finns det människor, inte särskilt många, som älskar fler än en och fullt frivilligt vill leva med sina partners i en relation på samma villkor som andra familjer. Man kan diskutera de juridiska utmaningarna med detta men att ifrågasätta det som något klandervärt?
Krockarna mellan de fina orden i den rödgröna retoriken och hur man agerar i den verkliga världen är anmärkningsvärda.
Och det går tyvärr inte att skylla på ”borgarna”.