Stress är enligt Försäkringskassan den vanligaste orsaken för sjukskrivning och stressrelaterad ohälsa ökar kraftigt för tredje året i rad.
Mest utsatta är kvinnor i åldern 30-39 år.
Stress i sig är inte farlig, tvärtom utlöser den ett skärpt sinne och ökad medvetenhet. Men när stressen blir konstant och det inte finns tid för återhämtning, då raserar den sakta men säkert vår hälsa. Låter man det gå för långt kan kroppen till slut helt säga ifrån och stänga av vitala funktioner så vi inte kan arbeta. Och då tar det väldigt lång tid att komma tillbaka om man alls gör det.
Allt det här vet vi, det är känt och för varje år som går får vi mer och mer exempel och bevis för det farliga med att leva utan återhämtning.
Vi konstaterar gång på gång som om det vore en naturlag att kvinnor drabbas oftare eftersom de också oftast har huvudansvar för hemmet, familjen och det praktiska kring barnens vardag.
Det är faktiskt inte klokt.
Och det går inte att skylla på samhället och strukturer, inte bara.
Om vi ska generalisera grovt och utgå från den heteronormativa familjen så anser många kvinnor att det går fortare och smidigare att göra saker själv än om mannen/pappan ska göra det.
Det finns nog inte mycket som svider hårdare i ett mammahjärta än om barnet kommer till förskolan utan mellis och badkläder till utflykten. Alla andra har föräldrar som tänkt på sina barn utom mitt. Hennes mamma glömde.
Och så länge mammorna/kvinnorna inte lämnar över halva projektledarrollen till papporna/männen kommer utvecklingen att ta lång tid.
I arbetslivet är kraven på prestation och effektivitet höga. Det betyder inte att vi arbetar ihjäl oss varje dag men när förväntan alltid är större än utfallet innebär det en stress.
Stress behöver inte heller komma från hård arbetsbelastning, att inte ha inflytande över sitt arbete är en väldigt stor orsak till ohälsa i arbetslivet.
Från LO och övrigt vänsterhåll brukar nedläggningen av Arbetslivsinstitutet vara den viktigaste förklaringen till dålig arbetsmiljö. Där bedrevs forskning som förvisso är viktig men knappast avgörande för att arbetsgivarna ska följa Arbetsmiljölagen.
Det är ute på arbetsplatserna som det förebyggande arbetet måste bedrivas dagligen. Det finns utmärkta regelverk och system för detta, det svåra är ju att ringa in och tidigt upptäcka riskerna som leder till ohälsa om inget görs.
Det är inte värdigt ett land som Sverige med en välfärd och ett trygghetssystem som många bara kan drömma om, att vi samtidigt har en så stor andel sjukskrivna av stressrelaterade sjukdomar.
Lösningen är dock knappast vare sig sex timmars arbetsdag eller att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Alla som gått ner i arbetstid vet att det finns en tendens att samma arbete ska göras fast på kortare tid, och om de som främst drabbas av stress (kvinnor) ska jobba mindre halkar de ännu mer tillbaka när det gäller karriär och pension.
Nog finns det en enklare lösning?
Den heter jämställdhet. Och den har verkligen inte gått för långt.