Nu har det gått snart en vecka sedan nyhetsmagasinet Horisonts magnifika reportage om den avkragade prästen som mot alla odds fick tillbaka sin rätt att vara präst.
Tystnaden är monumental.
Nog hade man väntat sig någon sorts reaktion från kyrkan. Men det är tyst.
Rapporter från insidan bekräftar att samma tystnad råder internt.
Det går inte att förstå att ledningen av Visby stift anser att en enskild mans rätt att vara präst är värd denna tragiska och smärtsamma process. Anställda våndas, medlemmar lämnar kyrkan.
Kyrkans reaktion är att det är uppmärksamheten som är problemet. Bara vi isolerar oss och inte kommenterar kommer det att gå över.
Man får hoppas att det finns många som stöttar framför allt Pia Tofténius inom organisationen och att trycket ligger hårt på från öns församlingar att åtminstone ge en rimlig förklaring varför denne mans önskningar väger tyngre än all rim och reson och medmänsklighet.
Som sagts flera gånger tidigare: alla kan göra fel, även domkapitel och biskopar.
Man kan bli manipulerad även om man har de bästa av ambitioner att agera rättfärdigt och rättvist.
Om biskopen och domkapitlet fortsätter att hålla fast vid att en allsidig och genomgripande utredning ligger bakom beslutet att ge mannen prästkragen tillbaka behövs bättre förklaringar.
Eftersom allt annat pekar på motsatsen.
Ungdomarnas berättelser, prästens egna och ord och så det kanske märkligaste avlöjandet av dem alla. Att biskopen haft kontakt med prästen i fyra års tid och, om inte planerat, så i alla fall diskuterat kring möjligheten att få sin krage tillbaka. Bara det vore ju självklart grund nog för att hänskjuta ärendet till andra personer att avgöra.
När prästen själv beskriver sin syn på det som hänt bekräftar det bilden som ungdomarna ger, utan att de vet vad prästen sagt och utan att han vet vad de har sagt.
En vuxen person som får det mesta att kretsa kring sig själv som ett offer, någon som behöver stöd och tröst. Knappast en person som är mogen att ansvara för andras själavård.
Att han fortsatt att ta kontakt med tjejerna är bara det grund för att starkt ifrågasätta att något ändrats.
Domkapitlets huvudbudskap är att de utgått från dagsläget men när det bara är prästen själv som fått vittna om detta så faller utredningen platt.
Inget har tagits ifrån mannen i fråga, utom hans rätt att vara präst.
Från dem som drabbats av prästen, har rätten till upprättelse ryckts bort. Deras upplevelser och vittnesmål har inte ens varit värda att lyssnas på.
De blir åter utsatta för ett övergrepp, nu med kyrkans högsta lednings goda minne.
En enskilds mans önskan att åter vara präst väger tyngst.
En man som alltså förväntas leva som ett ”föredöme för var man och ingen till anstöt”.
Något som domkaptilet i Visby stift är ganska ensamt om att tycka att det finns fog för.