1 866.
Så mycket skiljer det i lägstalön mellan en utbildad undersköterska och en outbildad städare enligt Kommunals kollektivavtal (2015).
I senaste numret av Kommunalarbetaren får detta faktum rubriken: ”Gapet ökar mellan lägstalönerna”. Underförstått att det är ett problem.
Men när man ser skillnaden i utdelningen mellan att utbilda sig och att inte göra det inom Kommunals område så måste det nog ses mer som en positiv nyhet.
Jämförelsen görs med året 2013, då var skillnaden bara 1 351 kronor.
Dessa löner gäller lokala avtal. Man kan följa det centrala avtalet om lägstalöner eller förhandla om egna nivåer. Lägstalönerna för ovan i det centrala avtalet skiljer 1 810 (2013) och 2 040 (2015).
Med detta i åtanke blir inte talet om en större lönespridning så konstigt.
För det viktiga är ju egentligen inte ingångslönen utan möjligheten att göra lönekarriär. Om lönen slutar att stiga efter fem år och skillnaden till en nyanställd bara är nån tusenlapp, då finns inte många incitament för att anstränga sig.
SKL:s förhandlingschef, Maria Dahlberg, säger också till Kommunalarbetaren att de fokuserar mer på löneutveckling för medarbetare med erfarenhet och utbildning än på ingångslöner.
Kommunals avtalssekreterare, Lenita Granlund, konstaterar att förbundet inte släpper fokus på lägstalönerna. Vilket är bra. Det måste självklart finnas en rimlig nivå på ingångslönerna för att inte den totala lönebilden ska krympa. Här har facken en viktig uppgift att hålla stången.
I artikeln uttrycks farhågor att den totala lönesumman minskar när högavlönade slutar och lägre betalda kommer in. Detta eftersom många väljer att byta jobb för att få bättre villkor.
Och det är ju det här som är pudelns kärna.
Om man inte gör något mer än sänker ingångslönerna så vinns ju ingenting. Tvärtom.
Men om man skapar större möjligheter att öka sin lön, och det ganska snabbt, så ökar också motivationen att vara kvar och utbilda sig eller ta sig upp i karriären.
Löneutvecklingen måste också kunna pågå under hela ens arbetsliv och inte stagnera efter ett visst antal år. I alla fall om man vill locka och behålla personal.
De flesta lagar och regler kring förhållandet mellan arbetsgivare och anställd stiftades i en helt annan verklighet men tjänar fortfarande båda parter väl på många sätt.
Men mycket har också förändrats där reglerna behöver anpassas till dagens situation. Framför allt behöver alla hinder för att anställa nogsamt ses över.
När Moderaterna på sin stämma nyligen beslutade om uppluckring av Lagen om anställningsskydd (Las) beskrevs det i hårda ordalag av fack och vänsterdebattörer.
Men att LO-facken Metall och Handels sedan i våras för förhandlingar med arbetsgivarorganisationer om samma sak har inte lett till några översvallande känsloyttringar.
Syftet från fackens sida är att få bättre villkor för bemanningsanställda som i dag kan gå flera år hos samma arbetsgivare utan att ha samma villkor som dem med fast anställning.
Låter som en mycket bra utgångspunkt för samtal mellan arbetsmarknadens parter.