I artiklar och inlägg i sociala medier görs det gällande att Centerpartiet sa nej till Socialdemokraternas generösa erbjudande om att tillmötesgå många av kraven på politiska överenskommelser.
Från andra sidan kan man läsa kommentarer som vittnar om att Stefan Löfven erbjöd ett antal utredningar och ambitioner, men få konkreta löften om faktiska reformer. Vänsterpartiets ”kravlista” låg däremot med, trots att partiet inte ens var med i förhandlingarna.
Var och en får naturligtvis själv bestämma vad och vem man tror på.
Stefan Löfven påstod också i nån intervju att partiledarna ”varit helt överens” men att Centerpartiet i nästa stund vänt helt om och sagt nej.
Den omtalade förhandlaren borde veta att när en förhandling dragits så långt det går är man överens om att man inte kommer längre. Då tar man resultatet och går till respektive part för att diskutera och bestämma om man vill anta budet eller inte.
När övergångsstatsministern sedan kallar M/KD-budgeten för ”servettskiss” står det ganska klart att den socialdemokratiska självgodheten lever vidare i högönsklig välmåga. Och vems beskrivning av förhandlingarna med C och L man ska tro på blir i alla fall för mig ännu något klarare.
Stefan Löfven kommer inte att tolereras som statsminister när riksdagens ska rösta på fredag. Hans övergångsbudget föll i går till fördel för M/KD-budgeten som fick stöd av SD.
C och L la ner sina röster och en sannolik konsekvens av detta borde vara att de även lägger ner sina röster när Ulf Kristersson (M) sannolikt föreslås som statsminister för andra gången. Om det blir redan nästa vecka eller efter jul återstår att se.
Denna gång har Kristersson en uttalad M/KD-regering att pröva , till skillnad från förra gången när hans regeringsalternativ var mer diffusa.
I all den bottenlösa kritikstorm som nu har Centerpartiet och Annie Lööf som måltavla förekommer påståenden att man skulle svika sina löften eller ändra sig om man nu tolererar Ulf Kristersson när man inte gjorde det första gången.
När C och L röstade nej till Ulf Kristersson första gången var det av två skäl: 1. Man tyckte inte att alla alternativ för att hitta stöd för en Alliansregering hade fullföljts, att det fanns mer att gå vidare med. 2. Ulf Kristersson hade ingen förklaring till hur han skulle få igenom sina förslag i riksdagen utan Sverigedemokraternas aktiva stöd.
Nu har alternativ 1 utretts till vägs ände. Somliga ansåg det lönlöst från början, men det var en viktig process för att lyfta fram sakpolitiken, istället för att bara prata om vem som ska vara statsminister.
Kanske hade Ulf Kristersson vänt på alla stenar men antalet möten och förklaringarna han lämnade gav ingen sådan bild. Det var mer som att han frågat: Hej, vill ni stödja oss? Nej, det vill vi inte. Jaha, det var ju synd, hej då.
Till slut måste man välja mellan de alternativ som finns kvar. Och man måste ta hänsyn till valresultatet, hur mycket man än ogillar det. För de flesta finns inget bästa alternativ, det gäller att välja det minst dåliga.
Men det handlar också om vilket regeringsalternativ som är långsiktigt hållbart. Om en eventuell M/KD-regering släpps fram men sedan väljer att förhandla med SD kommer den förhoppningsvis att fällas så fort detta står klart för riksdagen. Inte av ”beröringsskräck” utan för att en sådan regering helt saknar stöd hos svenska folket. En S/MP-regering saknar å sin sida riksdagens stöd redan från början och riskerar att falla vid första bästa omröstning.
Till sist tål det att upprepas att Centerpartiet sagt ja till ett antal möjliga konstellationer där de var beredda att stödja ett annat partis statsministerkandidat. S och M står fast vid att de bara tolererar en regering de själva leder.
Bedöm själv var låsningen sitter och vem som är mesta ”Nej-Kungen”.