Kvinnor ska vara mer oroliga i sina hem än när de går hem genom en park mitt i natten. Det är budskapet polisen och många andra vill ge kvinnor i alla åldrar.
Rent statistiskt har de självklart rätt. Det är fler kvinnor som råkar illa ut i hemmet eller på krogen än på öppen gata eller i en lummig park.
Men i mitt hem är risken att bli överfallen, misshandlad eller våldtagen minimal.
Däremot känner jag alltid en liten oro när jag går hem genom Nordergravar en mörk kväll. Nyckelknippan i handen med nycklarna som sticker ut mellan fingrarna är vanligt.
För hur ska vi, kvinnor i alla åldrar, veta att den man som går lite bakom oss på den tomma gatan inte är det den där ”isolerade händelsen” som polisen kommenterar en misstänkt våldtäkt av en 20-årig kvinna i Visby i helgen?
Alltså inte just han utan en annan isolerad händelse. Ett annat undantag från regeln som säger att vi borde vara mer rädda när vi är hemma än när vi går ensamma ute efter mörkrets inbrott?
Det går helt enkelt inte att veta, därmed är alla män potentiella våldtäktsmän för oss. Det är inget kollektivt skuldbeläggande, det är ett konkret faktum.
Det finns en del män som förskräckta upptäckt att kvinnor de möter är livrädda för dem. Om de kanske går fram och frågar vad klockan är eller märker att en kvinna framför dem börjar gå snabbare och snabbare och ser sig om över axeln.
Den insikten som man är nog en riktigt uppvaknande, att man bara genom sin uppenbarelse sprider rädsla. Det måste vara en mycket märklig känsla. Men viktig.
På varje våldtäktsman och misshandlare går det flera hundra normala, kloka och snälla karlar. Problemet är att det inte går att se utanpå för oss.
Problemet är inte att vi skräms upp av åratals förmaningar om att inte följa med främmande farbröder som bjuder på godis, eller längre upp i åren, drinkar, pengar eller presenter.
Problemet är alla dessa ”isolerade händelser” som sker i verkligheten. Inte ofta, men tillräckligt ofta för att påminna oss om att vi aldrig kan gå säkra.
Vad än polisen säger.
* * *
Hammarbysupportern Klas Elmgren (replik nedan) tycker att jag inte vet vad jag pratar om för att jag lägger läktarvåld och våldsam supporterkultur i samma korg.
Med läktarvåld menar jag inte bara rena slagsmål utan också att man som publik kan få en bengal i skallen eller känna starkt obehag av allt hatiskt gapande. Läktarvåld är också att ta makten över hela evenemanget så att matchen får avbrytas. ”Fantastisk inramning” kallar Elmgren det, jag hör andra beskrivningar i mina kretsar från människor som genuint älskar fotboll.
Redan i min text förklarar jag att våldet inte har något att göra med alla klubbars (Hammarby och AIK och alla andra) fina arbete. Det är inte det som ifrågasätts över huvud taget.
Kulturen i delar av supporterleden kan klubbarna däremot bekämpa mycket mer än man gör i dag. Så att det hörs. Ta avstånd. Sluta sälj alkohol. Ordna matcherna mitt på dagen. Porta de återkommande huliganerna.
Och kanske också sluta prata om bengaler som ”fantastisk inramning” av en fotbollsmatch.