Ledare: Staten, missnöjet och lönerna

Det behövs fler poliser. Det verkar alla partier vara överens om. Frågan är hur många nya? Där har budgivningen varit livlig de senaste åren.

Nu är antalet poliser inte bara en fråga om hur många nya som ska utbildas. Det gäller också att hålla kvar de poliser som redan finns i kåren. Eller få de som slutat att komma tillbaka till kåren.

I takt med att säkerhetstänkandet höjts i såväl företag, organisationer, myndigheter som kommuner har behovet av ”säkerhetsfolk” ökat. Det kan vara allt från att väktare tas in för att ta över inpasseringskontroller eller bevaka akutmottagningar till övervakning av skolor.

Men många företag/organisationer anställer också säkerhetschefer eller inrättar andra tjänster som bland annat har till uppgift att förbättra till exempel det lokala samarbetet med polisen. Duktiga poliser är då ofta en given målgrupp vid dessa rekryteringar.

Reglerad arbetstid och bättre lön brukar vara ett lockande argument att byta jobb. Dessutom jobb där man inte behöver utsätta sig för livsfara, vilket jobbet som polis kan innebära.

I höstas gick Polismyndigheten ut i en kampanj för att locka tillbaka poliser som slutat. Enligt polisförbundet är det cirka 1 900 poliser som är yngre än 60 år som har slutat sedan 2011. Så det borde finnas en bra potential.

Men gensvaret verkar ha varit svagt. Polisförbundet tror att fler skulle söka sig tillbaka om de erbjöds bättre villkor. ”Många av dem som lämnat gör ju det för att de är missnöjda med lön och arbetsvillkor. Om inte erbjudandet är bättre än det man hade när man lämnade, så är det ju väldigt få som tar beslutet att komma tillbaka”, säger Lena Nitz, ordförande för Polisförbundet till SVT (11/2).

”Löner är parternas ansvar”, heter det när det höjs röster om att olika yrkesgrupper borde ha bättre betalt. Inte minst statsminister Stefan Löfven betonar det.

Ändå kan man tycka att det borde finnas en viss skillnad på statens ansvar mellan arbetsmarknadssektorer där staten är huvudman och där den inte är det. Och när det gäller polisen är staten huvudman.

Man kan tycka att om det finns problem med att rekrytera – eller behålla kvar personal – borde det finnas anledning för staten att satsa extra pengar. Men så verkar det inte vara när det gäller polisen.

Däremot på skolans område. Där har regeringen varit beredd att satsa extra pengar. Trots att man inte är huvudman.

Visst kan man förstå att de två mäktiga lärarorganisationerna inte har något emot att staten pumpar in extra lönepengar till vissa av deras yrkesgrupper. När missnöjet gror bland de lärargrupper som inte fått del av extrapengarna kan de alltid skylla på regeringen.

Men det finns ett övergripande problem när det gäller offentlig sektor Och det är att de anställda där kommer att behöva ges utrymme för större löneökningar än övriga arbetsmarknaden.

Åtminstone om den sektorn ska vara attraktiv för att få tillräckligt mycket – och kvalificerad – personal. Det kommer att vara något som måste tas tag i. Oavsett regering.