Ledare: Staten finns för individen

Liberalismen som politisk ideologi grundar sig på individens frihet.

Mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, och demokrati.

Du ska kunna leva som den du är helt enkelt. I de flesta fall anses detta vara något bra och rättfärdigt men för delar av vänstern är liberal i dag ett skällsord. Något väldigt suspekt.

Delvis för att man lyssnar mer på partidemagoger som av oklar anledning har liberaler som måltavla, än man tar hänsyn till vad det faktiskt innebär att vara liberal.

Delvis för att denna okunskap också sätter likhetstecken mellan liberal och nyliberal. Och om liberal är något suspekt så är nyliberal det mest suspekta av allt.

Det finns dock få paralleller mellan nyliberalism och dagens svenska liberala partier.

Den alltid lika underhållande Göran Greider skriver i Dala-Demokraten om Annie Lööfs tal i söndags: ”Hon uttalar ordet ”socialism” och ”stat” ungefär som vi andra brukar uttala ordet ”jihadism” – med fasa och avsky”.

Han påstod också att om man säger det självklara: skattepengar uppstår inte i staten utan tillhör från början medborgarna, då menar man att skatt är stöld.

Snark.

I går beskrev den mer modeste Åke Svensson det på ett liknande sätt i Gotlands Medias webbtv från Almedalen, att det verkar som att staten är Centerpartiets ”fiende”.

Centerpartiet har mig veterligt aldrig drivit en politik för att radera statens ansvar och betydelse i samhälle. Tvärtom påtalas statens ansvar tydligt för att ta hand om oss när vi behöver hjälp av olika skäl.

Men utöver en fungerande välfärd för att helt enkelt klara sin vardag finns en oändlighet av behov i olika grad som förvisso är angelägna men kanske inte något som staten per ­automatik ska stå för. Denna gränsdragning är naturligtvis svår att dra men viktig att hålla koll på så att staten till slut inte vuxit till en koloss där det inte finns nån gräns för vilka förväntningar som ställs.

Och ju större staten blir, desto mer kostar den, det är en självklarhet som dock inte verkar lika självklar i alla läger.

Och ju mer staten förväntas göra, desto mer tunnas resurserna ut till det som är det allra viktigaste, att se till att de som behöver samhällets hjälp allra mest också får den.

På Gotland dominerar den offentliga verksamheten på ett förkrossande vis. Med sina 6 000 anställda är regionen totalt dominerande.

Näst störst arbetsgivare är statliga Svenska Spel med 375 anställda, därefter en statlig myndighet, Försäkringskassan, med 325 anställda som delar tredjeplatsen med den största privata arbetsgivaren Payex med också 325 anställda.

Samtidigt finns cirka 5 000 småföretag på Gotland.

Här är därför varje åtgärd där regionen tar på sig uppdrag som det privata likaväl skulle kunna utföra en dålig åtgärd. Det betyder inte att staten ­eller regionen är en fiende.

Håkan Ericsson förnekar sig aldrig när han gör inhopp på sitt gamla jobb. Det är nästan så man saknar den trigger hans ohöljda partipropaganda ledde till och som gjorde det här jobbet så enkelt.

Nu tar Håkan till självaste Daniel Suhonen som ideologisk kompass och konstaterar att om ingen torgför dennes politiska analys under Almedalsveckan så innebär det att sanningen förtigs.

Ja, eller att Suhonen och Ericsson har en uppfattning om verkligheten som inte alla delar.