Frågan om vägpriser i gotlandstrafiken har länge slumrat i de gotländska folklagren. Det nya avtalet gäller fram till 2027 och ingenting tyder på att det under den perioden kommer att göras några justeringar.
Ändå är det väl precis just nu som frågan behöver lyftas. Utan att skuggas av de hot och förhoppningar som råder när trafiken ska upphandlas.
I det läget skjuts det skarpt från lobbyister från alla håll för att få miljardaffären i hamn.
Statens åtagande och ansvar bör diskuteras ur ett helt annat perspektiv.
När infrastrukturminister Anna Johansson (S) gästade Gotland i går verkade hon inte ens förstå varför hon fick frågan om staten avsåg medverka till att få fram en reservhamn på Gotland.
Hur skulle det se ut, då skulle ju alla öar kunna kräva samma sak?
Fast nej, ingen annan ö ligger så isolerad och har så många invånare att den behöver tillgång till en hamn för frakt av gods och förnödenheter. Allt går inte att frakta med flyg.
Att hävda att Gotland i detta perspektiv har en särställning skulle knappast möta något större motstånd.
Årets sommarsäsong blir också en prövning för vad konkurrens över havet kan åstadkomma.
Är det kanske här, snarare än hos staten, som lösningen ligger? Helt klart är att detta är mer sannolikt än att vänta på att det enda partiet (V) som lovat tillskott på 100 miljoner, får makten.
Priser, restider och komfort i vardagstrafiken är dock helt ointressanta i jämförelse med vikten av en reservhamn.
Finns det ingenstans att angöra spelar det ingen roll hur snabbt eller billigt båtarna går.
* * *
För några år sedan (2010) brände Feministiskt Initiativ 100 000 kronor över en grill på Donners plats.
Det blev massor med uppmärksamhet, men hur många kommer ihåg varför pengarna brändes, att det var för att visa på hur mycket pengar kvinnor förlorar på att jobba jämfört med män?
Att så bokstavligt bränna pengar är en synd som aldrig kan förlåtas. Det finns så mycket bra som kunde ha gjorts för alla de där hundralapparna. Det blir smärtsamt konkret.
Nu var det partiets egna pengar som brändes så egentligen hade ju ingen annan med saken att göra.
När våra gemensamma pengar används för sånt de definitivt inte är menade för, då brinner det till hos allmänheten.
Med all rätt.
Som när SF:s ledning åker till Cannes, hyr en yacht för en halv miljon, går på sexklubb och visar upp manér som man verkligen inte tror är på riktigt, utan just från nån av alla filmer man medverkat till.
Jag förstår regissören Hannes Holm och alla andra som får se sina konstnärliga ambitioner skäras bort av ekonomiska skäl, att de blir förbannade när de ser samma bolag bränna pengar som om det vore rekvisita till en gangsterfilm.
Det är dags att alla verksamheter som, liksom SF, på ett eller annat sätt får en ”påse statliga pengar” för ett visst ändamål också ska kunna redovisa hur dessa används, inte i teorin utan i verkligheten.